Det är tema svartvitt på Moderskeppet.
Kodachrome, They give us those nice bright colors, They give us the greens of summers, Makes you think all the world’s a sunny day, Oh yeah…Everything looks worse in black and white
Så sjöng Paul Simon 1973. Nog har han väl rätt? Vår fascination för svartvita fotografier är egentligen rätt underlig. Vanligtvis lägger vi stor värdering vid färg – Gröna ögon och rött hår, gula fältet under en klarblå himmel. Färger är viktiga.
Ändå är svartvitt något speciellt. Den klassiska känslan när färgernas distraktioner försvinner. Kvar blir struktur, textur och form. I porträtt lyser personligheten när fotot berövas sin färg. Landskap blir större när det som är kvar är skuggor och ljus.
En gång i tiden var ju förstås all fotografi svartvitt. Färg var en effekt som fick tillföras mödosamt i efterhand. Nu är (nästan) all fotografi i färg och svartvitt får skapas i efterhand. Det jag tycker är spännande är att övergången till färgfilm påverkade hur vi ser på svartvitt.
Svartvitt är mer konst
Mina tankar fastnar hos Marshall McLuhan, mannen bakom utrycken global village, the medium is the message och buntvis med andra ”soundbites” inom området media och dess utveckling. Störst är boken Understanding Media från 1964
McLuhan sa att varje ny teknologi kommer göra sin föregångare till en konstform.
Svartvitt foto blev konst när färgfilm tog över. Så här, mer exakt, skrev McLuhan:
When machine production was new, it gradually created an environment whose content was the old environment of agrarian life and the arts and crafts. This older environment was elevated to an art form by the new mechanical environment. The machine turned Nature into an art form. For the first time men began to regard Nature as a source of esthetic and spiritual values. They began to marvel that earlier ages had been so unaware of the world of Nature as Art. Each new technology creates an environment that is itself regarded as corrupt or degrading. Yet the new one turns its predecessor into an art form.
Vi uppskattar alltså svartvitt för hur det ser ut. Men det är tillgången till en tekniskt mer avancerad fotoform som har gjort att vi ser föregångarens alla särdrag som konst.
Ps. Extra intressant är förstås att vi nyligen gick genom en liknande sak: Digitalt slog ut analogt. Om fem år kommer vi att se filmfoto med helt andra ögon. Det kommer vara ett högt värderat hantverk, utfört av få, med högt kulturellt och konstnärligt värde.
Om Mattias
Svartvitt är mer konst för att svartvitt är mindre konkret. På samma sätt som ”boken” är oftast bättre än filmen. Picassos kända teckningar på djur, med en enda linje är konstnärligare än hyperrealisternas målningar. Ju mer vi behöver lägga till (fylla ut) av vår egen erfarenhet desto mer tilltalande blir uttryckssättet. Helt enkelt för att då står uttrycket närmare vårt eget. Det blir mer sympatisk så.
Det var också någonting som Paul Simon själv senare insåg. Under den klassiska konserten i Central Park 1981 har han bytt ut textraden mot ”everything looks better in black & white”
Underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=QXZTBu_3ioI
Det är som om svartvitt tilltalar andra sinnen och kräver lite mer av mig som betraktare. Vem gillar inte när vi grips tag ett ögonblick längre än vanligt!? Stannar upp i tillvaron.
Dessutom blir det optimalt när det svartvita är ”rent” och det överflödiga bortskalat.
Det enorma informationsflödet vi lever i består lika mycket av färgrika pixlar som av bokstäver.
Man vandrar liksom omkring mellan olika sinnesrum och återvänder då och då till det svartvita sinnesrummet … av någon behaglig anledning :)
Mycket av förklaringen är nog också att svartvitt framstår som mer professionellt av flera skäl.
Dels det som Sandor är inne på – att svartvitt avviker mer ifrån verkligheten och därmed får ett högre konstvärde. Och idag finns det ytterligare en faktor. Eftersom färgfoto är det ”normala” signalerar ju ett svartvitt foto att någon har tagit ett estetiskt beslut. Bilden har inte tillkommit av en slump utan bildskaparen har gjort ett val vilket pyskologiskt får oss att känna att bilden förmodligen har ett högre värde.
Dessutom finns det ju ett historiskt arv som ger svartvita bilder någon slags autencitet. De flesta av de mest berömda fotografierna är ju faktiskt svartvita vilket vi förstås påverkas av.
För mig är svartvitt på något sätt förfinat, för att man kommer åt innehållet i bilden mer direkt och blir inte så distraherad av färger som kan dra till sig ögat på ett för fotografen felaktigt sätt. När jag var ung (det var inte så länge sedan *hostar*) så var det lättare att slarva med kompositionen om man fotade i svartvitt, för att man inte behövde tänka på att färgerna krockade, och man inte vill slösa med den dyra diafilmen genom att verkligen tänka igenom varje bild och komposition. Nu är det nästan tvärtom.
Kanske är jag gammalmodig, men när jag ser en gammal svartvit bild tänker jag mer på det hantverk man lyckats åstadkomma med det för tiden rådande material. Jag har sett en kamera som nästan fyllde en hel studentlägenhet i storlek, och man kan bara tänka sig vilket jobb man hade i planering innan bilden väl blev tagen. Jag har ett släktfoto från början av 1900-talet som är fantastisk i kvalitet, medan mina färgbilder från 1970 har blivit rosafärgade och urblekta.
Kanske har det blivit för lätt att ta en bild i dag som inte säger något. Ägnar vi för lite tid till att planera?
Jag tycker Moderskeppets kurs med Patrik Björk Larsson därför är mycket tänkvärd i det han säger….planera, organisera och ägna tid innan bilden tas.
Jag tror detta är ett av tricken som gör att man älskar svartvitt….man måste tänka färglöst och planera sin bild för att den skall ge de önskade kontrasterna i bilden. Sedan visar ju du Anders, förnämliga sätt i din senaste kurs ”Svartvitt i Photoshop” hur man får fram det där lilla extra ur bilden…..men då förutsatt att bilden verkligen fungerar att konverteras till svartvitt.