Svartvitt kom först, och det är en jäkla tur det. Om den moderna fotografins förfader Nicéphore Niépce hade lyckats tillverka ett färgpapper att sätta i kameran den där dagen när han tog sitt berömda fotografi – numera känt för att vara det äldsta bevarade – för 184 år sedan, vem vet hur det hade blivit då? Kanske svartvitt hade känts som bara ett fånigt manér, inte värt att ta på allvar. Kanske hade svartvita fotografier varit lika ovanliga som oljemålningar eller akvareller med enbart olika toner av grått.
Men vi hade tur. De första hundra åren, med några få experimentella undantag, fick alla fotografier vara svartvita. Vi vande oss. Vi lärde oss att uppskatta att se världen i gråtoner. Och vi insåg att fotografi inte måste gå ut på att försöka återupprepa synintryck så naturtroget som möjligt. Det kan lika gärna, eller hellre, handla om att se världen på ett nytt sätt.
Jag tror att det till stor del är fotografiets tekniska historia som gör att vi idag fortfarande har så stor respekt för det svartvita. Genom att dra maximal fördel av mediets begränsningar har fantastiska fotografer utvecklat det svartvita till en stor konst.
Så ja, jag tycker mycket om svartvit fotografi. Och nej, jag är inte förvånad över att det svartvita fortfarande är vitalt och modernt. Vi har ett kulturarv att vila på.
För min personliga del innebär det svartvita också en möjlighet att stå emot det eviga kravet på förenkling. Ett av de vanligaste tipsen för ”förbättringar” som jag hör på fotoklubbar och läser om i bildforum är att något ska bort. Inget är nog avskalat. Bort med gubben i bakgrunden, bort med telefonstolpen, bort med bokhyllorna. Det är väl rätt ibland. Men för egen del är jag förtjust i bilder med flera lager. Först ser jag något, efter en stund något annat, som till en början var dolt för ögat men träder fram efter att jag betraktat bilden ännu en stund. Små detaljer som inte alls ska bort, utan ligga och vänta på att betraktarens öga ska nå dem.
Det svartvita låter oss göra det där tricket. Bort med de grälla signalfärgerna, spara bara formerna och ytornas struktur. Frånvaron av färg dämpar detaljernas skrikighet, och då kan de vara kvar.
Och på så sätt kan vi göra mer komplexa bilder av den typ som tyvärr är ganska sällsynt idag. Less är inte more. More is more, och det svartvita tillåter det.
Om Göran
Intressanta funderingar Göran, som jag är beredd att hålla med om. Frågan är var man hamnar när man börjar röra sig i gränslandet med kolorerade svartvita bilder och svartvita bilder med inslag av färgade element, som t ex brudbuketter.
06:24… Bra tid för att blogga! :D
Svartvit är fruktansvärt vacker men kan även vara väldigt skrämmande.
Ibland är det skönt att slippa alla färgerna…
Desaturate i all ära men ibland åker det i en Tri-X i M6an… Härligt!!
/Anders
Monokroma bilder har väl alltid varit på tapeten, så att säga, ända sedan grottmänniskorna började teckna med kolbitar på väggarna (innan de kom på att färglägga med jord och blod mm) Kolteckningar/blyerts/bläck mm har alltid varit grunden för bildberättande, oavsett om det varit i skissform, tänkt att senare färgläggas eller presenteras som de är, monokroma.
Min hjärna blir oftast gladare av att färglägga själv. Som att läsa boken istället för att se filmen.
Jag tror styrkan med svartvitt är just att budskapet i bilden går fram utan en massa ”lulliga” färger. Krigsbilder blir våldsammare, trots att man inte ser den röda färgen i blodet som rinner. Naturbilder blir till och med fantastiska i svartvitt, och porträtt ljuvliga, då man verkligen ser människan.
Visst älskar jag färg också, men svartvitt gör att jag tittar närmare i bilden av någon anledning. Det blir mindre en ”dussinvara”.
Underbart beskrivet. Kunde inte hålla bort leendet när du beskrev fotoklubbar/forum kommentarer angående ”att något ska bort”.