Gillar du att läsa om klassiska fotomanipulationer? Längst ned finns länkar till närmare 30 andra delar i den här serien!
I journalistiska och dokumentära sammanhang bör man ju enligt gällande praxis avstå ifrån att regissera sina bilder, dvs fixa till verkligheten innan man plåtar. Man ska exempelvis inte lägga en medhavd barnleksak i närheten av ett krigshärjat hus, man ska inte reta upp en kamphund för att den ska se mer farlig ut och man ska inte ha statister som låtsasjublar över ett valresultat.
Att bryta mot denna regel är inte bara oetiskt och lömskt – det kan också vara direkt livsfarligt! Se bara vad som hände när Eddie Motes, fotograf vid den ameriklanska tidningen Anniston Star, försökte sig på en liten genväg för att få den rätta bilden.
Skådespelande fotgängare
I början av juli 1989 drabbas delar av Alabama, USA av väldiga regnstormar. I samhället Anniston resulterar det i rejäla översvämningar och den lokala tidningen ska naturligtvis rapportera om händelsen. Uppdraget att fånga översvämningarna på bild hamnar på fotograf Eddie Motes bord.
Han ger sig ut på staden för att hitta ett beskrivande motiv, men inget faller honom i smaken. Då får han idén att fuska lite och ber en kommunarbetare, 24-åriga Angie Shockley, om hjälp. Hon får i uppgift förse sig själv med ett paraply och strosa förbi i det ankelhöga vattnet samtidigt som Motes plåtar.
Den misslyckade hjälten
Allting går bra till en början. Shockley spelar sin roll som besvärad fotgängare perfekt. Men så plötsligt händer det! Shockley faller ned i en hålighet som dolts av vattnet. När vattnet når henne till axlarna fastnar hon och kan kosta på sig ett ansträngt leende. Men i nästa sekund försvinner hon helt under ytan!
En av de nyfikna åskådarna som stannat till för att bevittna fotosessionen är Paul Kennedy. Han tvekar inte en sekund när kvinnan försvinner ner i djupet utan kastar sig omedelbart efter. Vad han inte vet är att Angie Shockley mirakulöst har sugits igenom det 15 meter långa betongavloppet och spottats ut oskadd på andra sidan. Kennedy fastnar istället i öppningen till röret och kan inte ta sig upp igen i den starka strömmen.
Räddaren räddas
Ett baskletlag som håller till i närheten kommer snabbt till platsen för att göra en insats, men strömmen är för stark. Det krävs så småningom räddningstjänst för att dra loss en utmattad Kennedy. Försedd med syrgasmask sänks han tillfälligt ner under ytan om får en kedja kring livet. Dramat slutar lyckligt med bara några småblessyrer.
Sedelärande historia?
Chefredaktören tog sin fotograf i försvar och tyckte inte att Motes kunde klandras för olyckan. Kanske berodde det på att dramat som utspelades sig blev en stor nyhet i Anniston som lockade fler läsare än historien om översvämningarna hade gjort.
Men andra bildjournalister var förstås inte lika förlåtande. Jason Grow skrev bland annat ”Det här visar tydligt faran med att be någon skådespela framför kameran!”. Så berättelsen om Kennedy och avloppet får bli en sedelärande historia, en varning från ovan. Det är aja baja att regissera journalistiska bilder.
Men det är förstås sällan svart eller vitt. Vad ska räknas som regi? Vad tycker du själv att gränsen går? Begick Motes ett allvarligt fel när han bad någon posera för bilden?
Om Anders
Nu är jag inte direkt fotojournalist och jag ser så klart att detta är en fin gräns då man snart börjar fabricera nyheter men i just detta exemplet så ser jag inte riktigt problemet.
Han ville fotografera vattnet i relation till något, en person i detta fallet.
dom däremot bilden hade gått ut på mest hur störda människorna blev och hur jobbigt dom tyckte det var och det sen illustrerats med en skådis så vore det ju klart värre.
Ja, gott folk, här ser vi tydligt att det är livsfarligt att skådespela för fotografer! Akta er för fotograferna för de kommer bara att skicka er i fördärvet!
Lite överdrivet av Jason Grow tycker jag. Som Richard ovan sa; ”Han ville fotografera vattnet i relation till något…”, och det tycker jag att man får även om det är en nyhetsbild.
Det är lite knivigt det där med att regissera inför en plåtning av journalistisk karaktär. Bortsätt från att den här historien inte blev som fotografen hade tänkt sig, så låt säga att han ville fotografera vattnet i förhållande till något, i detta fallet någon som går i ankeldjupt vatten för att skildra hur djupt det är. Om då denne personen plötsligt hittar en fördjupning i marken som gör att personen hamnar i knädjupt vatten och man använder den bilden som referens till vattendjup, ja då har man ju farit med osanning.
Men å andra sidan, hittar man den här fördjupningen och väntar på att någon annan, utomstående person skall traska ner i fördjupningen och passar på att ta en bild som senare publiceras, ja, då har man lik väl ljugit om vattennivån!
Jag tycker det borde handla om moral och etik och inte om exakt vad som finns med på bilden och hur det kom dit, Huvudsaken är, att om man skall skildra verkligheten så bör man förhålla sig till den som den upplevs vara vid fototillfället.
Fast fotografer brukar ofta regissera för bilder i tidningen. Det ser man dagligen tycker jag. Illustration kallas det visst. Så nog tycker jag att fotografen gjorde rätt, han illustrerade artikeln som skulle handla om översvämningen. Sen hade han otur nog att skapa nyheter då det gick lite snett.
Problematiken som jag ser den är inte om det är ok att låta någon spela fotgängare när det är översvämning. Det, i sig, känns ju inte så allvarligt. Dilemmat är vad som finns i förlängningen om det är ”tillåtet” och var man i så fall ska dra gränsen. Sunt förnuft kring etik och moral räcker ju långt, men det lär ju finnas oändligt många kniviga fall.
Angie Shockley i det här fallet skulle se ut som en vanlig fotgängare på stan (vilket hon inte var). Hade hon istället ombetts spela gråtande småbarnsmamma i en krigszon skulle vi ju protestera högljutt (även om det hade funnits riktiga sådana 3 minuter inna fotografen anlände). Och skillnaden mellan dessa fall är kanske inte så stor som man känner inledningsvis.
Om då är vi framme vid den klassiska åtgärden: Eftersom gränsdragningen är så svår måste det vara nolltolerans. Och då är det alltså inte ok att låta någon spela ens en fotgängare på stan.
Nolltolerans är knappast en bra lösning, men kanske är det den minst dåliga?
Jag är med Anders här, och det är tack och lov de flesta dagstidningar och bildbyråer också när det gäller rena nyhetsbilder. En bildjournalist måste ha modet och civilkuraget att utgå från antagandet att läsaren är mer intresserad av vad som faktiskt hänt på riktigt än av ”bra bilder”.
Och ja, bildjournalistik är svårt. Ingen har påstått något annat.
En lustig omständighet är att stillbildskulturen är så olik tevekulturen. Om det varit ett teveinslag så skulle med all sannolikhet en reporter vadat ut i vattnet och gjort en ståuppa. Där finns inte det här problemet, för bilden är självförklarande.
Anders, förvisso tror jag inte att en fotojournalist skulle be en skådis illustrera en gråtande flerbarnsmamma, men min erfarenhet är att många artiklar i dagstidningarna är illustrationer, inte ”nyheter som händer när vi är där!” Oftast handlar det om efterkonstruktioner (tidningen går ju i tryck dagen efter dessutom).
I det här fallet tycker jag dock det låter mer som en fotoillustration av det myckna regnet. Hur det påverkar och irriterar befolkningen. Han hade kanske bilden i huvudet redan, men ingen förbipasserande dök upp och han hade en deadline att passa och ljuset föll snabbt. Vem vet.
Jag försvarar dock inte bildjournalistik som är som den du nämner i inledningen också, om fotografen som lägger dit en nallebjörn i förgrunden för att ett bombat hus ska se hemskt ut, osv. Jag tror som du att man får använda sunt förnuft, och eftersom det finns illustrativ fotografi i tidningarna (tänk arrangerade bilder av män som slår kvinnor, barn, osv) så är detta i princip en godkänd metod som används av alla.