Klassiska fotomanipulationer – Skönheten och Odjuret möts i OS

Jag antar att ingen har undgått att det pågår ett olympiskt vinterspel just nu. Heja Sverige!

Olympiska tävlingar präglas ju till stor del av ädel kamp och sportsmannaskap, men tyvärr vet vi alla att det även lurar fusk och doping under ytan. Minns Ben Johnson 1988, minns Mühlegg 2002, minns Kenteris och Thanou 2004.

Min absoluta favoritfuskare genom OS-historien, om man nu kan ha en sådan, är annars femkamparen Boris Onisjtjenko som 1976 byggde om sin värja så han själv kunde registrera träffar med en nätt liten knapptryckning. Haha, vilken lirare.

Men det är inte alltid det är OS-atleterna själva som har smutsigt mjöl i påsen. Ibland är det istället fotografer och tidningsredigerare som utpekas som fuskare.

Blod, svett, tårar och ömma knän

Om du inte var för ung 1994 kommer du säkert ihåg den gigantiska cirkusen kring mötet mellan skridskoprinsessorna Tonya Harding och Nancy Kerrigan i Lillehammer-OS.

Anledningen var det som hände inför de amerikanska mästerskapen en dryg månad tidigare. Efter ett träningsåk blev Nancy Kerrigan attackerad av en okänd man som beväpnad med ett järnrör försökte krossa knäna på henne.

Lyckligtvis träffade slagen strax över knäskålen vilket gjorde att Kerrigan hann återhämta sig i tid till OS-tävlingarna. De amerikanska mästerskapen kunde hon däremot aldrig delta i och vann gjorde istället en viss Tonya Harding.

Strax därefter visade det sig att skurken med järnröret var inhyrd av ingen mindre än Hardings ex-man Jeff Gilooly och hennes livvakt Shawn Eckardt. Misstankarna föll naturligtvis snabbt över även på Tonya och många var övertygade om att hon var med i konspirationen och hade försökt oskadliggöra sin största konkurrent på det mest osportsliga sätt. Den saken har dock aldrig klargjorts helt och hållet.

Rivalerna möts igen

Vid OS i Lillehammer 1994 skulle de två mötas igen för första gången sedan attacken. Snacka om mediagodis. Träningarna och presskonferenserna hade osannolikt många besökare. Det talades om ”skönheten och odjuret” och fotograferna satt på helspänn och väntade på drömbilden där Kerrigan och Harding syntes tillsammans.

Omslaget till tidningen New York Newsday blev därför en sensation. Där var de två rivalerna, sida vid sida under ett träningsåk.

Många häpnade förstås. Men det räckte med att läsa bildtexten för att hitta förklaringen. Där stod tydligt att bilden vara ett montage. Det stod också att bilden visade ”hur det kanske skulle komma att se ut när de väl tränade tillsammans”. Även rubriken berättade ju som synes att de kommer att mötas på träning.

Att manipulera eller inte manipulera, det är frågan

Men bildtexten och rubriken hjälpte inte. Tidningen fick ta emot massiv kritik för sitt grepp. Man får komma ihåg att det här var så tidigt som 1994, innan manipulerade bilder var vardagsmat för gemene man. Trovärdigheten för New York Newsday blev ordentligt skadad.

Men bilden startade också en nyttig och intressant debatt om bildens roll inom journalistik. En del fördömde kategoriskt användandet av montage i journalistiska sammanhang. Andra frågade sig istället varför inte bilder ska få användas på samma sätt som det skrivna ordet, dvs för att spekulera, gissa, jämföra och förutsäga? Så länge det deklareras tydligt förstås. Debatten får väl sägas pågå än idag.

Dramatiken ville inte ta slut

Hur gick det i OS då? Jo, dramatiken fortsatte även under tävlingen. När speakern ropade ut Hardings namn inför det avslutande fria programmet förblev isen tom. Snart tillkännagav speakern att de två minuter en tävlande har på sig att komma till start hade börjat. Uppe på poängtavlan började en klocka ticka.

När klockan nått 1:40, alltså 20 sekunder före diskvalificering, dyker Harding upp. Förseningen visar sig ha berott på ett krånglande skosnöre. Harding försöker samla sig men avbryter snart sitt åk i tårar.

Efter att ha gråtit ut hos domarna fick Harding en ny chans. Hon slutade till slut 8:a. ”Odjuret” misslyckades alltså. Men sagan fick ändå inte ett perfekt amerikanskt slut. Kerrigan lyckades nämligen bara erövra silvret, slagen av det ukrainska underbarnet Oksana Baiul.

Till sist ett kort meddelande: Förra veckan avled Abdulchakim Ismajlov, en av de ryska soldater som var med och hissade fanan på riksdagsbyggnaden i Berlin under slutfasen av andra världskriget. Jag har skrivit om den händelsen i en tidigare del i den här serien och kallat Ismajlov och hans kamrater för ”simpla klocktjuvar”. Läs mer i Hammaren, skäran och två armbandsur.