Klassiska fotomanipulationer – Shanghai-bebisen

När ett foto manipuleras är målet i regel att folk ska betrakta bilden som autentisk. Men genom historien finns också många exempel där en grupp vill framställa en (förmodligen) helt äkta bild som manipulerad av politiska skäl. Eftersom sanningen inte är fördelaktig för den egna gruppen. Dagens historia är just ett sådant fall.

Väntande krigsjournalister

Året är 1937. Den långa konflikten mellan Kina och Japan har utvecklats till ett fullskaligt krig. Sedan några veckor tillbaka pågår hårda strider i det som senare skulle kallas ”Slaget om Shanghai”.

På taket av en byggnad mitt i staden står en grupp modiga nyhetsjournalister. Blickarna och kamerorna är riktade mot den blockad som kinesiska nationalister har satt upp för att hindra japanska marinstyrkor som färdas längs huangpujiang-floden.

Journalisterna inväntar japanska bombflyg som inom kort beräknas anlända för att spränga blockaden. Men planen dyker aldrig upp. Så småningom lämnar journalisterna taket, en efter en. Till slut återstår bara H.S. Wong.

Plötsligt hörs ett bekant dån och tre japanska flygplan kommer in lågt över staden. Till Wongs förvåning passerar planen bara floden och flyger vidare mot stadens centrum. Några sekunder senare ljuder explosioner.

Fasansfulla scener bland ruinerna

Wong kastar sig i bilen för att åka mot platsen där bomberna har fallit. Han inser snart att stadens järnvägsstation har blivit träffad. Det är mitt på dagen, en tid då stationen vanligtvis är full av folk, främst kvinnor och barn. Wong möts av en förskräcklig syn när han anländer några minuter senare.

Överallt ligger döende människor och oidentifierbara delar av det som tidigare var människor. Wongs skor blir snabbt färgade av allt blod på marken. Med sin 35mm eyemo-filmkamera dokumenterar han det fasansfulla.

Plötsligt ser han en man plocka upp ett skrikande spädbarn från tågspåret. Bredvid ligger barnets döda mor. Mannen placerar barnet på perrongen och rusar vidare för att hjälpa fler skadade. Wongs filmkamera fångar tragedin.

Nästa dag står det klart att ungefär 1800 människor fanns på stationen vid bombningarna. Bara 300 överlevde attacken. Wongs film flögs till USA och bilden av den gråtande bebisen dök upp i inte mindre än 800 amerikanska tidningar ett par veckor senare.

Hatet mot japanerna ökar

Bilden fick en enorm spridning. En månad efter publiceringen uppskattade Life Magazine att 136 miljoner människor hade sett bilden. Detta gödde den amerikanska opinionen som redan fanns mot japanerna och hatet spreds snabbt. Ett hat som levde kvar och fick nya dimensioner när Pearl Harbour attackerades några år senare.

Från japanskt håll hävdade man omedelbart att bilden var regisserad eller manipulerad. Anledningen till att stationen bombades var enligt japanerna att den fungerade som vapenförråd och antalet civila offer var kraftigt överdrivet. Och den gråtande bebisen var självkalrt ditplacerad av Wong eller någon assistent.

Vissa ger sig aldrig

Än idag finns det japanska grupper som hävdar att bilden inte kan vara autentisk. Bland annat frågar man sig varför en ensam bebis skulle sitta på en perrong. Men den frågan har ju Wong redan besvarat med sin berättelse om mannen som satte honom där för att fortsätta rädda skadade.

Det finns en annan bild från samma tillfälle som en man som sprang runt bland ruinerna och ytterligare ett barn. Det är det yttersta beviset för att bebisbilden är regisserad, menar vissa. Men även den detaljen besvaras ju av Wongs berättelse.

Ett ännu underligare japanskt påstående är att Wong haft med sig en liten rökampull av något slag som han detonerade bakom barnet för att framhäva silhuetten mot den vita röken. I bilden syns mycket riktigt ett ljust parti bakom bebisen. Det ser mest ut som vanlig pjattning, men det sägs att att man i den rörliga filmen som Wong tog kan se att det i själva verket är rök.

Vem ska man tro på?

Japanernas försök att falsifiera bilden känns lätt desperata. Å andra sidan har man ju inte särskilt hög tilltro till att amerikaner alltid återger historien precist och objektivt heller. Så kanske ska man vara försiktig i sina slutsatser. Men det faktum att det faktiskt finns en rörlig film borde ju kunna avgöra saken en gång för alla.