Klassiska fotomanipulationer – Levande kanonkulor – del 1

Den här veckans klassiska fotomanipulation är en av mina personliga favoriter. Jag gillar den så mycket att jag har beslutat att dela upp den i två delar. Mest för att det finns så mycket att säga. Del 1 kan du läsa idag, del 2 kommer nästa lördag. Länkar till tidigare historier hittar du längst ned i inlägget.

Krig på Krimhalvön

Historiens tar sin början vid 1800-talets mitt. Ryssland hade vid den tiden länge velat utvidga sina landområden söderut för att få tillgång till strategiska hamnar i Svarta Havet. Efter en konflikt med den turkiske sultanen såg ryska trupper sin chans att besätta stora områden som lydde under det Osmanska riket och därmed inleddes det som skulle bli känt som Krimkriget.

Storbritannien och Frankrike ville inte se Ryssland tränga in i medelhavsområdet och krävde ett tillbakadragande. När ryssarna vägrade förklarade de krig 1854 och bestämde sig för att inta staden Sevastopol där den ryska flottan hade sin viktigaste bas.

1855 pågick fortfarande striderna som hade inneburit framgång för Storbritannien och Frankrike. Det året skickades den brittiske fotografen Roger Fenton tillsammans med sin assistent Marcus Sparling till Krimhalvön för att fotografera de brittiska trupperna. Det var speciellt eftersom Krimkriget brukar räknas som det första kriget som bevakades av journalister.

Kriget utkämpades bland annat med tung kanonbeskjutning. I brev hem till sin fru skrev Fenton om hur han ofta var mitt i stridens hetta med fara för sitt eget liv. Även assitenten Sparling kände av faran.

Mulåsnor och mörkrum på hjul

Den 4:e april 1855 hade Fenton besökt en plats där kanonkulorna låg så tätt att man inte kunde unvdika att trampa på dem. Den 23:e april skulle han tillbaka med till platsen tillsammans med Sparling för att fotografera. Inför avresan bad Sparling Fenton att fotografera honom. Det har hävdats att skälet var att ”det fanns en god chans att de aldrig skulle återvända”.

På bilden syns också Fentons ”Photographic Van” som drogs runt av ett par mulåsnor. Det här var ju fotografiets barndom och utrustningen som krävdes var omfattande.

Någonstans i det område Fenton döpte till Valley of the shadow of death stannade de. Positionen var inte optimal får vi veta i Fentons brev till hustrun. De hade siktat på en bättre plats med mer igenkännbar miljö i bakgrunden, men tvingats vända då de besköts av ryska kanoner.

Spridda kanonkulor och döden

Men bilden som togs har likväl blivit världsberömd. Fenton hade med den tidens utrustning ingen chans att plåta saker i rörelse. Men kanonkulorna som låg utspridda i stort antal vittnade om det fruktansvärda kriget som pågick. Den kusliga tystnaden man kan ana och döden som lurar bakom kullarna förstärker intrycket.

Inte förrän 1981, 136 år efter att bilden togs upptäckte muesiintendent Mark Haworth-Booth en intressant detalj. I samlingarna visade det sig nämligen finnas två versioner av Fentons bild. Tagna från samma position vid ungefär samma tillfälle. Men skillnaden är förstås uppenbar – den ena har kanonkulor spridda över hela vägen, den andra inte!

Det gav naturligtvis upphov till en gäckande fråga: Kan det varit så att Fenton och hans assistent regisserat scenen? Att de tog en bild och sedan bestämde sig för att helt enkelt kånka ditt ett gäng kanonkulor för att få lite mer drama i scenen?

Var Fenton en feg fuskare?

Flera personer har dragit den slutsatsen. Konsthistorikern Ulrich Keller tog tydlig ställning i sin bok ”The Ultimate Spectacle: A Visual History of the Crimean War,” där han understryker att Fenton uppenbarligen har putsat till verkligheten. Förutom att få en bättre komposition framför Keller teorin att Fenton ville få det att framstå för omvärlden att han verkligen var mitt i stridens hetta. I själva verket, spekulerar Keller, höll han sig på tryggt avstånd från alla farligheter.

Samma beskyllning kom från Susan Sontag, ett högaktat namn inom ämnet fotohistoria. I sin sista bok (Sontag avled 2004) ”Regarding the pain of others” beskriver hon hur Fenton naturligtvis har regisserat bilden efter sitt eget tycke.

Men Sontags ord fick en man vid namn Errol Morris, oscarvinnande regissör och skribent vid The New York Times att börja fundera. Vad fanns det egentligen för bevis för att bilden med kanonkulorna fotograferades som nummer två? Skulle det inte i teorin kunna vara tvärtom? Kanske hade Fenton eller någon annan rensat vägen på kanonkulor?

Tanken startade en lång process som tog Morris runt halva jorden för att bringa klarhet. Det är en spännande historia om avancerad skugganalys, jakten efter platsen där Fenton placerade sin kamera och stenar som heter(!) Geroge, Lionel och Marmaduke. Men den historien sparar jag till nästa lördag.