Klassiska fotomanipulationer – Fången i underjorden del 1

Strax efter tolvslaget en kall februarinatt 1925, susar en bil fram över landsbygden i Kentucky, USA. I bilen sitter fotograferna Bill Eckenberg och Eddie Johnson. De har bråttom. På bondgården de är på väg till finns ett fotografi som absolut inte får hamna i orätta händer.

Det förvånade uttrycket hos bonden som en stund senare väcks av deras påringning bekräftar att de är först på plats. I utbyte mot 5 dollar får den eftertraktade bilden nya ägare.

Bilden som föreställer en smutsig man i någon slags klippskreva ser inte särskilt märkvärdig ut. Men den ska snart hamna på förstasidorna hos tidningar över hela USA. Och många kommer felaktigt påstå att bilden skildrar det nationella drama som i samma ögonblick utspelar sig några mil ifrån den bondgård där Eckenberg och Johnson befinner sig.

Välkommen till den första delen av två i vår berättelse om Floyd Collins – Fången i underjorden.

Drömmar om okända grottor

Floyd Collins föddes 1887 mitt i hjärtat av Kentucky där den kalkstensrika berggrunden i årmiljoner har urholkats av vatten och bildat jättelika grottsystem. Den självklara drömmen för en liten pojke när Collins växte upp var att någon gång upptäcka en helt okänd grotta.

1917 skulle pojkdrömmen bli sann. Av en slump hittade han det som senare skulle bli blev känt som Crystal Cave – en fantastisk underjordisk sal med vackra stenformationer.

Upptäckten ledde till att Familjen Collins gav sig in i konkurrensen om de stora turistströmmarna som kom för att besöka Kentuckys grottor. Problemet var att Crystal Cave låg sist på den väg som ledde in till området. Få turister kom så långt att de besökte Collins grotta.

Den som gräver, han finner?

Han blev fast besluten om att hitta en bättre ingång till sin grotta eller göra en helt ny upptäckt. Under 1920-talet började han därför undersöka marken närmare de stora vägarna.

Snart var han något på spåren. Genom idogt grävande hade han lyckats ta sig en bra bit ned i marken via en naturlig spricka. Kanske kunde gången leda fram till en okänd grotta?

Kl. 10 på morgonen den 30 januari 1925 vinkar han som vanligt adjö till bonden Beesley Doyle som han bor hos, och beger sig mot den lilla öppningen för att fortsätta grävandet.

Lyckan vänder

Dagen därpå upptäcker Doyle att Collins inte har återvänt. Tanken kommer omedelbart – kan han ha fastnat nere i gångarna? Och farhågan förvandlas snart till ett obehagligt faktum. När Doyle ropar ner i hålet får han ett svagt svar tillbaka. Collins sitter mycket riktigt fast, 50 meter längre in.

Gången är bitvis oerhört smal. Collins har till och med tvingats hänga av sig sin vinterrrock för att få plats. En 17-åring är så småningom den som först lyckas åla sig hela vägen ner till Collins. Den återfunne grottjägaren fryser och är hungrig, men vid relativt gott mod och kan berätta vad som hänt.

På vägen tillbaka upp till marken hade han skjutit sin lampa framför sig. I ett oförsiktigt ögonblick slog han omkull lampan som genast slocknade. Det hade hänt honom flera gånger förut så han greps aldrig av panik, men när han i beckmörkret försökte ta spjärn med foten mot taket hände det. En sten lossnade och kilade fast sig så olyckligt att Collins inte längre kunde rubba sin vänstra fot. Och eftersom gången var så smal kunde han bara röra armarna minimalt. Sedan dess hade han alltså suttit fast som i ett skruvstäd!

Ingenting hjälper…

Problemet nu var hur Collins skulle komma loss. Eftersom gången var så smal kunde han inte sträcka sig ned mot fötterna för att försöka avlägsna stenen. Och ingen annan kunde ju hjälpa honom eftersom fötterna pekade in mot bergets innandöme. Medan det kluras på en lösning ser räddningspatrullen, som numera också består av Collins familj, till att ljuskällor, kaffe och korvsmörgåsar fraktas ned till den utsvultne fången. Kylan botas med en skvätt Whiskey.

Timmarna passerar och blir snabbt till dagar. Alla försök att få loss Collins visar sig verkningslösa. Gången är helt enkelt för smal för att någon ska komma åt med verktyg.

Cirkusen anländer

När Collins suttit fast i underjorden några dygn börjar pressen visa intresse. Lokala tidningarna skriver om saken och snart hakar nationell press på. Fler och fler männsikor börjar samlas kring ingången till Sand Cave som skrevan har döpts till. Snart är det tusentals människor på plats och försäljare kan börja sälja tilltugg och ballonger(!). Ironin är väldigt ödesmättad. Collins som ju satt igång sin utgrävning för att kunna locka fler turister till sin grotta har nu uppnått precis det!

Bland reportrarna som står beredda att telegrafera varje händelseutveckling finns en liten man som kallas Skeets Miller. Med sina 1.60m har han inga problem att åla ner till Floyd och göra regelrätta intervjuer om livet i underjorden. Dramat blir en följetong i all amerikansk media.

Men Miller gör också en stor insats i räddningsarbetet och blir en ”grävande journalist” i bokstavlig bemärkelse. Han fick senare Pulitzerpirset för sina skildringar.

På den här tiden var det precis som idag viktigt att sälja lösnummer. Däremot kunde inte läsekretsen kontrollera fakta lika lätt. Felaktigheter blir därför vardagsmat. I tidningarna heter det att Collins sitter fast under ett klippblock som väger flera ton (i själva verket vägde stenen 12 kilo), att han är fånge bakom en bergvägg på flera meter, att hans fötter nu är dubelt så stora som normalt, osv. Vissa tror till och med att det hela är ett PR-stunt.

Vem visar första bilden?

De flesta artiklar bildsattes med fotografier från folksamlingen runt hålet och Collins förtvivlade familjemedlemmar. Men ingen hade ännu visat Collins själv. En fotograf tog sig faktiskt ner i gången, men lyckades inte få till en användbar exponering. Till slut kommer tipset om bonden som fotograferat Collins bara 10 dagar före olyckan. Det är vid det läget Bill Eckenberg och Eddie Johnson kastar sig i bilen och hinner först fram.

Vissa tidningar redovisar bildens härkomst, men många utelämnar det. Bland allmänheten råder därför snart uppfattningen att bilden verkligen visar Floyd Collins när han sitter fast. En ”fotomanipulation” behöver alltså inte alltid vara handgriplig. Att utelämna information kan ibland förleda betraktare i lika hög grad.

En olycka kommer sällan ensam

Mer och mer desperata försöker räddningsmanskapet komma på nya lösningar. Det har gått flera dagar  och Collins blir allt svagare. Det görs ett försök att dra loss honom med sele, men det måste avbrytas då man misstänker att hans inre organ kan slitas sönder. Några av de personer som förser Collins med mat och dryck och numera även fälttelefon lägger märke till att sprickor i taket har börjat bildas i gången på vägen ner. På den fjärde dagen händer det ofattbara. Taket rasar delvis in och spärrar vägen!

Goda råd blir dyra. Utan tillförsel av vatten och mat kommer inte Collins överleva länge. Till slut bestäms att man ska försöka borra ett schakt parallellt med gången och vika in precis under Collins. Om någon bara kan komma åt fötterna är saken klar.

Borrningen inleds men olyckan slår till igen. Ytterligare en del av gången rasar och kontakten med Collins avbryts helt. En av de personer uppe vid markytan som mottar det dystra beskedet är den inte helt obekante Charles Lindbergh.

Men om du vill veta vad Lindbergh gör där och hur det egentligen går för Floyd Collins får du invänta del 2 av den här historien som kommer nästa lördag.