Klassiska fotomanipulationer – Fången i underjoden del 2

Detta är den andra och avslutande delen. Del 1 av historien hittar du här.

Lögn och förbannad dikt

I nästan en vecka har grottjägaren Floyd Collins suttit fastkilad i en smal gång under jorden. Alla försök att få loss honom har varit förgäves och den amerikanska allmänheten håller andan varje gång tidningarna och det nya mediet ”radio” kommer med ny information.

Den senaste rapporten berättar att två mindre ras har stängt till schaktet som använts för att frakta vatten och mat till den allt svagare Collins. Ingen kommunikation är längre möjlig. Räddningsförsöket är nu en kamp mot klockan.

De skamlösa tidningsreportrarna kör sitt vanliga race. Efter de två rasen finns inte mycket nytt att rapportera och fokus faller istället på Collins familj och framförallt hans färgstarke far Lee Collins som strör ödesmättade bibelhänvisningar omkring sig. Citatgodis för de skrivande journalisterna.

En obligatorisk kärlekshistoria diktas också ihop. New York Times och alla andra skriver om den unga bergsflickan Alma som varje dag rider mulåsna till olycksplatsen för att förtvivlad svimma av medan hon tittar ner i gången och skriker efter sin ”blivande make”. Och Collins trogne hund står förstås om nätterna utanför ingången och ylar sorgset. Tidningarnas upplagor ökar i tiotusental.

Långsamma framsteg

Utgrävningen av schaktet parallellt med de underjordiska gångarna går långsamt. Berggrunden var förstås extra hård och en gång får dynamit användas. Ett farligt tilltag eftersom förbränningsgaser riskerar att läcka ner till Collins och kväva honom.

Trots många innovativa förslag kommer räddningsmanskapet bara ynka 2 meter ned i berget för varje dag. Collins har snart varit fången i 10 dagar och hoppet att hitta honom levande igen börjar försvinna helt.

Cirkusen fortsätter

Scenen utanför klippskrevan där Colins hade hittat hålet att krypa ner i är surrealistisk. I det vanligtvis öde landskapet står nu tusentals bilar parkerade på fälten. Köerna är enorma och människorna på plats övergår 10.000 till antalet. De som vill kan köpa hamburgare och popcorn för dyra pengar. Eller titta på jonglörer. Och en man som säljer campingstolar gör visst lysande affärer.

Collins pappa Lee ser smaklöst nog också möjligheten att tjäna sig en hacka. Han börjar sälja fotografier på sin son och kräver betalt för att ställa upp på tidningarnas bilder.

Äntligen framme!

Måndagen den 16:e februari, 17 dygn efter att Collins hade fastnat, är räddningsmanskapet äntligen framme vid gången. Upp vid markytan ställer fotograferna upp sina stativ och laddar sina magneisumblixtar. Ögonblicket alla har väntat på är nära. Har Floyd Collins överlevt?

Förhoppning hos räddningsmanskapet är att mötas av synen av Floyds vinkande fötter. Men snart står det klart att man räknat fel. Det nya borrade schaktet träffar gången ovanför Collins position och inte under.

En av männen kryper igenom den lilla öppningen som sammanbinder de båda schakten. Strax nedanför ser han Collins ansikte. Ögonen är halvt slutna, munnen halvöppen och en konstant liten vattenstril från klippväggen träffar hans kind och lämnar ett rött märke. Rapporten upp till markytan är kort men smärtsamt tydlig – ”Död”.

Dubbelspelet

Det tragiska beskedet är förstås nedslående för de flesta men den samlade presskåren har inte tid att sörja. De vill omedelbart ha något bevis för Collins död som går att publicera. Efter påtryckningar beslutas det att en fotograf ska få ta en bild som sedan ska delas ut till alla närvarande. Uppdraget faller på John W Steger på Chicago Tribune. Sagt och gjort. Fotoplåten lämnas sedan över till ingen mindre än Charles Lindbergh som flyger till Chicago där bilden ska framkallas och distribueras nationellt.

Men tjuv- och rackarspelet i mediakriget är inte över. Det visar sig att plåten som Lindbergh fick är blank! Steger har kört ett dubbelspel och blåst alla sina kollegor! Den riktiga bilden dyker därför endast upp i Chicago Tribune. Steger fick nog aldrig något pris i inbördes press-etik.

Det finns dock en dimension till i den här historien. Senare försäkrar personer som sett Collins kropp att Chicago Tribunes bild måste vara en manipulation. Givet vinkeln måste kameramannen befunnit sig en bra bit in i bergväggen! Än idag finns det ingen som gjort en noggrann utredning för att fastställa om bilden (som inte finns att hitta annat än på mikrofilm, därför visas den ej här) var äkta eller inte.

Dramat tar aldrig slut…

Efter alla dessa turer kan man tycka att historien ska ebba ut. Ingalunda. Collins död markerar inte slutpunkten på historien, även om det ser så ut när det beslutas att han ska lämnas kvar i gången och få sin sista vila där.

Men direkt efter begravningen kommer en bitter arvstvist om Collins del av Crystal Cave. Och bara tre månader senare beslutar hans bröder plötsligt att kroppen trots allt ska bärgas från underjorden! Collins begravs istället på familjens ägor.

Men bara tillfälligt. 1927 säljer Floyds far Lee både grottan och gården. Den nya ägaren inser vilken turistmagnet den vid det här laget legendariske Floyd Collins kan bli. Så kroppen grävs upp igen och placeras i en glaskista för allmän beskådan nere i Crystal Cave.

Ett ben på vift och till sist en värdig begravning

Nu då? Nu måste väl historien vara slut? Icke! Tack vare Collins lik blir Crystal Cave enormt populär bland turisterna och ägarna till andra grottor runtomkring blir förstås gröna av avund. Troligen är det därför någon 1929 lejer ett par banditer som en natt smyger sig ner i grottan och stjäl liket! Kroppen dumpas i en flod i närheten där den senare hittas och återförs till kistan. Makabert nog har det vänstra benet försvunnit och återfinns aldrig.

Först 1989 får Floyd Collins en värdig sista vila på en vanlig kyrkogård. Om det är den sista delen av den här fantastiska historien återstår att se.