18 juli 2011, Sevastopol, Ukrania
Den förbryllade taxigubben tittar skeptiskt på mig igen. Vilken idiot, verkar han tänka. Hoppa av här, mitt ute i ingemansland. Men jag fortsätter att insistera.
- Yes, this will be perfect! Thank you!
Medan taxibilen till slut försvinner i ett dammoln blickar jag ut över det öde landskapet. Fylld av förväntan stegar jag norrut. Jakten har börjat.
156 år tidigare (närmare bestämt 57064 dagar tidigare) färdas en annan duo norrut på samma väg. Det är Roger Fenton och hans assistent Marcus Sparling, utsända för att fotografera de brittiska trupperna mitt under det brinnande Krimkriget.
Vägen de färdas på är långt ifrån säker. Dånet från ryssarnas kanonbatteri längre fram påminner dem ideligen om faran.
Jag har det lugnare i nutiden. Jag ser spår av orm och en trasig pistol, troligen en leksak, men i övrigt är allting fridfullt. Bara de utgrävna vallarna i omgivningen vittnar om att det en gång pågått ett krig här.
Stigen jag går på börjar snart slutta nedåt. Jag ser mig omkring och börjar uppfatta att jag tycks röra mig ned i en grund ravin. Pulsen stiger. Tidigare på hotellet har jag suttit med Google maps och en karta från 1850-talet för att försöka förstå vart jag ska leta. Jämfört, vänt och vridit. Jag känner mig fortfarande vilsen, men en ravin är definitivt ett bra tecken.
Även Fenton och Sparling når så småningom samma ravin. De har besökt platsen tidigare och vet precis vart de ska stanna. Under de två timmar som följer fotograferar de en av krigshistoriens mest berömda bilder.
De spridda kanonkulorna som med sin kusliga tystnad förtäljer historien om alla de soldater som fick sätta livet till i kriget.
Det är platsen där dessa kanonkulor en gång låg jag söker. Men hoppet slocknar sakta när jag rör mig ut i öppnare terräng igen. Ingenstans ser jag en plats som skulle kunna stämma överens med den gamla bilden. Jag passerar män som vallar sina kor, gigantiska sopberg, små stugor och krigsmonument. Snart har jag utan jaktlycka vandrat runt på slätten i två timmar och beslutar att vända tillbaka en annan väg.
Ytterligare två timmar senare är jag tillbaka på ruta ett. Hjulspåren från taxin är fortfarande synliga på den dammiga grusvägen trots att ett svalt duggregn har börjat falla. Besvikelsen är stor. Så nära, men ändå så långt borta. Uppgivet inser jag att jag inte kommer att kunna ta mig härifrån utan att använda apostlahästarna.
Jag börjar vandra samma väg som jag gjort tidigare, ned mot den lilla ravinen. Plötsligt är det något i ögonvrån som fångar mitt intresse. Ivrigt sliter jag upp min referensbild igen. Jag tittar noga och kisar med ögonen för att tänka bort alla telefonstolpar. Shit! Tänk om… Jag tar ett snabbt steg åt sidan för att hamna ett stycke till vänster om stigen. Pulsen stiger igen.
De jäkla telefonstolparna! De lurade mig första vändan, men nu tvivlar jag inte längre. Det måste vara rätt plats jag befinner mig på – den plats där Fenton riggade sin kamera 1855! Jag uppfylls av en enorm tillfreddställelse.
Jag tar några bilder och sätter mig i gräset. Mitt intresse för manipulerade bilder har fört mig långt ut i den ukrainska ödemarken till en plats som få vet om. Samtidigt som jag torkar bort ett par regndroppar från kameran inser jag vilken nörd jag är. Och jag kan inte låta bli att le.
Vill du läsa om hur bilden med kanonkulorna manipulerades? Jag har skrivit om hela historien här:
Levande kanonkulor, del 1
Levande kanonkulor, del 2
Om Anders
Vilken höjdare Anders! Att få vandra i historiens fotspår och se att platsen existerar. Nästa steg är att hitta kanonkulorna…..för du åkte väl inte dit utan en rejäl spade ? :o)
Att hitta platsen måste varit fantastiskt. Jag hoppas det inte blir smolk i glädjebägaren dock, när jag säger att – om minnet inte sviker mig – så har bilden med kanonkulorna avslöjats som ett montage. Fotografen och hans medarbetare lär ha lagt ut kanonkulorna själva på vägen….
En annan fråga. Visst vore det ett kul experiment att använda den moderna bilden för att färglägga den gamla?
@Lars. Du missade lite av Anders historia. Precis detta montage har ju Anders skrivit om och länkat till. Det är ju därför han är på plats. Han skrev ju ”Mitt intresse för manipulerade bilder har fört mig långt ut…”
Härlig berättelse Anders! Du blev avsläppt mitt ute i ödemarken av en taxi, hur kom du hem? Liftade?
Jag gick och gick och gick och gick. Till slut kom jag in till civilisationen i Sevastopol igen. Så det blev många mil den dagen. Men det var det förstås värt. :)
Det här är ju storartat!
RESPEKT!!
Det här blir svårt att toppa. Några av mina vänner har antytt att jag ibland är nördig, men hur ska man kunna bräcka det här?
För jag förmodar att ditt enda ärende i Ukraina var att leta upp den här platsen?
Nja, jag gjorde lite annat också när jag ändå var där. :) Men att resan öht gick dit hade ju mycket med kanonkulorna att göra.
Imponerande och skoj!
Love it, love it, love it. Jag önskar att man kunde köpa andersness på burk.
Hej! Jag gjorde ett liknande jobb när jag 1998 letade upp platsen för det berömda fotografi där Saigons polischef skjuter ihjäl en tillfångatagen soldat från FNL/Nordvietnam. Det tog en halv dag och en massa spring med tolk i butiker för att hitta rätt. Det var inte helt lätt eftersom det vuxit upp en allé på gatan sedan 1968. Träffade också några pensionärer som mindes händelsen.
Polischefen flydde 1975 till USA men förföljdes hela sitt liv av händelsen. Fotografen som tog ursprungsbilden, Eddie Adams, skrev en gång i Time Magazine att han djupt ångrat att han ”dödade generalen med min kamera”.
Oh! Vad intressant! Tack för att du delade med dig!
Har du någon koll på vart det var? Går det att hitta platsen även idag? ;D Jag ska dit i december…
Anders: Det ligger i distrikt 10 i Ho Chi Minh-staden (som även vietnameserna kallar Saigon). Det ligger strax norr om den ”kinesiska” stadsdel som kallas Cholon.
Gatan heter Ngo Gia Tu. Så står det i den artikel jag skrev.
Enligt mina anteckningar från 1998, om jag kan tyda kråkfötterna rätt, är det i korsningen med en gata som heter Su Van Hanh.
Lycka till i jakten!
Fantastiskt! Ska absolut söka upp platsen! Tack så jättemycket för infon!