Intervju med Brutus Östling

Det är jag som är Lojs och i några veckor har jag praktiserat på Moderskeppet och tagigt mig an olika utmaningar. För er som har hängt med i min praktikantblogg så vet ni kanske vid det här laget att jag är fånigt fascinerad av fåglar. När jag blev förfrågad att skriva ett inlägg här på stora bloggen så tänkte jag, vad passar väl bättre än att ha en pratstund med Brutus Östling?

Du har i 29 år arbetat som förläggare på Symposion.
Hur gick du från förläggare till naturfotograf?
Jag är fortfarande förläggare, men det var väl egentligen så att när jag var 14-15 nånting så ville jag bli fotograf. Sportfotograf faktiskt, så intresset har väl alltid funnits där. Men jag lade undan kameran när jag var 16 och fotade inte på 20 år ungefär, förutom någon enstaka semesterbild ibland. Men så började jag dyka och fick efter ett år pris av svenska akademin som förläggare. De pengarna räckte till en rejäl kamerautrusning. Det värsta man kunde tänka sig i undervattensväg. Efter ett halvår sålde jag mitt första reportage och sen jobbade jag som undervattensfotograf och sålde till Undervattensmagasinet, DN, tidningen DYK med flera. Men sen fick jag familj och barn och slutade att dyka, det funkade inte längre och då började jag plåta fåglar. Det var väl en slump att det blev fåglar egentligen. Jag tog några bilder och visste inget alls om fåglar, det var det estetiska som intresserade mig. Jag är inte direkt en nörd nu heller men jag är ju inte okunnig. Jag är inte den typen som åker iväg och letar efter arter, eller jo, ibland, men mest är jag intresserad av deras beteende.

Som naturfotograf och likaså inom andra fotografiska former strävar man efter att fånga ögonblicket med en bild, att bevara en slags genuinitet och en tolkning av verkligheten. Hur ställer du dig till bildredigering?
Är det att manipulera verkligheten eller funkar det även inom naturfotografi?
Jag ogillar fundamentalism i alla former, jag tycker folk får göra vad de vill. Men själv vill jag helst berätta om jag skulle göra en retuschering.

Jag har tagit bort en gren eller liknande några gånger och då har jag försökt se till att det står angivet i boken. Fast personligen tror jag det i de flesta fall blir bättre om bilderna får vara som de är. När jag gjorde boken ”Kaxiga fåglar” hade jag tagit bort något i sju-åtta bilder, men sen ångrade jag mig. Jag sa till layoutaren, som några gånger uppmanat mig att ta bort en störande detalj – ”Nej, låt det vara kvar”. Så till slut gick jag tillbaka till grundfilerna och lät det vara.

Är man amatör så har man kanske inte råd att åka tillbaka och fota om en bild när en gren var i vägen, så jag kan förstå att man väljer att använda sig av Photoshop då. Jag har inget moraliskt emot det, men jag tycker det är bra om man berättar om det i till exempel en bok. Min huvudsakliga invändning mot retuscheringar är egentligen estetisk, jag tror att det kan bli för perfekt. Det blir tråkigt. Det kan ibland även gälla mina egna bilder, att de kan bli för avskalade – fast då har det att göra med själva fotograferingen, inte med retuschering.

Använder du dig av något efterarbete i dina bilder i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Ja, lite grann. Det har man ju egentligen gjort i alla tider, det är inget nytt påfund. Förr i tiden fanns det ju inte en enda fotograf som inte såg till att ha en duktig kopist. Jag brukar använda nivåer och kurvor och ibland lättar jag upp fågeln lite grann, det som förr hette att man ”pjattade”. Kameran kan ju inte fånga hela ljusomfånget från ljust till mörkt, och om man då tar kort på en ljus fågel med en mörk bakgrund måste man underexponera (för att inte bränna ut fågelns detaljer) och sedan får man kanske lätta upp bakgrunden lite grann. Eller tvärtom.

Har du någon riktigt minnesvärd eller spektakulär fotoupplevelse att dela med dig av?
De krushuvade pelikanerna som jag har hållit på och fotat nu i Grekland är väldigt mäktiga. De är jättestora, 1.90 höga som längst med ett vingspann på tre och en halv meter och de väger upp till 15 kg. Det är den största pelikanarten som finns. Att ha närkontakt med så stora fåglar är häftigt. Men det finns så många, pingviner det är alltid lika roligt. Kungsörnen har jag ju haft framför mig säkert 40 gånger men det är lika häftigt varje gång. Den är så jävla vacker.

Bilder från boken ”De krushuvade” som utkommer i augusti

Om du hade en helt obegränsad budget, vart skulle du åka och ta kort då?
Oj hjälp! Jag har aldrig riktigt tänkt så. Det finns så mycket att göra överallt. Jag har aldrig känt det behovet riktigt, som om jag missat något för att pengarna inte har räckt till. Men vissa saker skulle vara roligt att göra om man hade obegränsade resurser. Att jobba med albatrosser eller åka till Antarktis och se pingviner är ju oerhört spännande, det blir man aldrig färdig med. Eller savannen. Paradiset på jorden, som Staffan Ulfstrand, min medförfattare till en bok säger. Det har jag bara haft råd med någon enstaka gång.

Vad har du för tips till människor som skulle vilja fota fåglar? Behöver man en speciell kunskap om deras beteende och någon speciell utrustning?
Det blir ju betydligt lättare att få bra bilder om man har lite fågelkunskap, och det krävs en hel del tålamod. Ett bra tips är att mata fåglarna för att få dem på nära håll och placera dem så man har koll på bakgrunden. Någonting jag skulle vilja föra fram är att naturfoto har blivit lite för romantiserat. Jag går alltid ut och säger att det är så här jag jobbar, det blir så fel när man försöker låtsas som något annat för det är så här det går till.Man lockar till sig fåglarna för att kunna få bra bilder, och jag tycker att man som fotograf kan förklara den samverkan som finns mellan dig som tar bilden och naturen. Örnar till exempel är nästan alltid nära civilisationen, för det finns mat där och då dras de dit och man kan då få bättre närbilder när de är på så pass nära håll.

Att människorna ger fåglarna mat gör ju också att de klarar sig bättre och ökar i antal. Jag har precis varit i Grekland och studerat krushuvade pelikaner som är en hotad art. Det finns bara 4000 exemplar i världen och ungefär 1200 i Grekland. Men i insjöarna i norra Grekland så matar yrkesfiskarna pelikanerna och det gör att stammen klarar sig och de är också väldigt orädda för människor. Det blir ju väldigt speciella bilder när man kan komma så nära inpå samtidigt som man hjälper till att hålla en art levande. Vi har förstört så mycket så då måste vi hjälpa till ibland.

Brutus Östling om…
sin framgång; Jag har funderat på vad det är som gör att folk köpt mina böcker, för det finns trots allt inte så många fågelskådare i Sverige. Av läsarna är de en minoritet. Det måste vara en annan kategori av människor som läser dem också. Jag spekulerar i om det är samma vetgirighet och nyfikenhet som har drivit mig som kanske driver folk att köpa de här böckerna. Jag vill ju alltid förmedla något med mina böcker. Eftersom jag i grunden är förläggare så tänker jag alltid i böcker, i bokform, mitt slutresultat i huvudet är alltid en bok. Jag brukar säga att böcker är det enda jag kan. Jag kan inte ge ut en ren fotobok för det vore slöseri om man inte tar vara på tillfället och förmedlar kunskap också. Att sprida kunskap men samtidigt ha roligt under tiden, det är det viktiga.

att vara naturfotograf; Jag ser mig inte riktigt som en naturfotograf, jag är en fotograf som i några år har fastnat i att fota fåglar

sig själv; Jag är envis, fokuserad och nyfiken