Intervju med Athina Strataki

När jag hör ordet reklamfotografi tänker jag instinktivt på enformiga, slutna och ganska tråkiga bilder. Ett motiv som ska ge ett tydligt budskap och inte går att omtolkas. ”Bilen är snabb” ”Kläderna är snygga” ”Hundvalpen är söt”. Fotografen bakom föreställer jag mig som en ganska tråkig person utan vilja till konstnärlig utveckling. Någon som spär på alla klichéer för att nå ut med sitt budskap och mest fotograferar för pengarnas skull. Men efter ett samtal med Athina har hon till min stora glädje spräckt den fördomsfulla bubblan.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
Jag har egentligen alltid varit en bildmänniska och målat mycket och sådär så det kommer väl ifrån mitt intresse av bild och form. Jag jobbade som modell under en kort tid i de senare tonåren när jag bodde i Aten.  En kompis till mig jobbade på en modellagentur, men jag upptäckte att det var roligare att stå bakom kameran. Så för längesen började jag därför jobba som modefotograf istället. Jag var inte det där barnet eller lilla tjejen som sprang omkring med en kamera över axeln och fascinerat plåtade hela dagarna. Jag har inte experimenterat i mörkrum tidigt och sådana saker. Det var bara någonting som jag liksom halkade in i.

Har du några förebilder, både fotomässigt och i livet i allmänhet?
Jag skulle hellre vilja se det som inspiration snarare än förebilder. Människor över huvudtaget och möten med människor, men ingen som sticker ut extra mycket och har blivit en förebild. Filmen, litteraturen och konsten inspirerar mig också.
Särskilt de gamla holländska målarna med sitt speciella sätt att fånga ljus.

Många hobbyfotografer hänger ofta upp sig på att ha dyraste och bästa kameran med massor av objektiv, blixtar och annan häftig utrustning. Som jag förstår använder du dig mer av enklare kameror och utrustning samt fokuserar mer på känsla. Varför har du gjort det här valet?
Jag är rätt ointresserad av tekniska prylar överlag. Det är väl inte ett medvetet val, klart att det är ett val, men inte som att jag har tänkt ”nu ska jag välja det här enkla för att det kommer folk gilla”. Man är den man är och skapar efter de förutsättningarna. Fotograferandet har blivit en förlängning av vem jag är. Jag har väl alltid haft föreställningen att prylarna inte är själv grejen. Kvalitet är inte bara sammanlänkat med den bästa tänkbara utrustningen. Jag trivs inte med en massa utrustning, jag gillar det enkla. Så slipper man bära en massa också, haha.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Att jag är flexibel och att jag tänker att det för det mesta löser sig. Jag kan tänka om rätt snabbt, har mycket fantasi och kan komma på saker fort. Jag är rätt impulsstyrd, det är en stor styrka.

Har du några extra minnesvärda ögonblick från din fotokarriär?
En gång plåtade jag överlevande musiker som framförde Shostakovich sjunde symfoni när den tyska belägringen skedde under andra världskriget. Det var i Ryssland, uppe i en förort utanför St. Petersburg i ett gammalt höghus med trampat jordgolv i entréplanet. Riktigt ruffigt. Jag hade en tolk med mig och blev mottagen av den här gamle armémusikern, som var 90 bast nånting, och hans fru. De hade gjort fint och prydligt och han hade sin uniform på sig med alla sina medaljer. Han satt där i sin soffa med den blommiga tapeten bakom sig och började berätta. Tårarna strömmade ner för hans kinder och där satt jag och höll honom i handen. Det var vackert.
När Dalai Lama var här i Sverige så fick jag följa honom under hela hans vistelse och porträttera honom, det var häftigt.

En annan upplevelse som jag minns med skräckblandad förtjusning var när jag plåtade nere i en gruva. Det var obehagligt men intressant. Jag tycker att det är läskigt att sitta fast i instängda utrymmen men jag gömde mig bakom kameran så gått jag kunde och bara plåtade på. Det var en hel dag över en kilometer ner under jorden, det gör jag nog inte om. En helt annorlunda upplevelse var när jag träffade några jag kallar för kvinnorna på Kendwa. Det är ett gäng coola damer jag mötte på Zanzibar. De besitter en kollektiv styrka som jag sällan sett på andra platser.
Ett av uppdragen jag gjorde för Life Magazine i New York handlade om att jag bland annat skulle följa med en polisstyrka och dokumentera deras arbete.  Då fick jag förfrågan om att följa med på ett knarkbeslag. Jag fick inte plåta men skulle ha skottsäker väst på mig. Men då backade jag eftersom jag hade en 6- åring här hemma och inte ens skulle få chansen att plåta, det var inte värt det.

Insomnia från utställningen I am half-sick of shadows, said the lady of Shalott

Du fotar huvudsakligen människor. Hur går du tillväga för att fånga en människas personlighet i en bild?
Jag har väl direkt inga knep eller så. Att man ser personen ifråga och att man är närvarande i alla aspekter och på olika plan är klart en fördel. Och att ha en dialog med den man fotograferar. Jag har plåtat en hel del företagsledare och liknande och att man inte kommer med massor av utrustning och blixtar och skärmar och grejer gör att det inte blir så märkvärdigt och jobbigt. Alla vill ju inte bli plåtade och kan känna sig mer trygga om man inte gör en så stor grej av det.

Föredrar du att regissera eller att observera?
Det beror helt på vilken typ av fotografering det är. Hur mycket man måste anpassa sig helt enkelt. Det varierar. Det finns såklart en viss tjusning i att inte regissera utan bara plocka upp det man kan fånga. Jag arrangerar nog rätt mycket även om det inte ser ut så. Mina egna projekt är klart att jag arrangerar till stor del eftersom jag ofta har en tydlig grundidé från början om vad jag vill. Om man har beställningsuppdrag är det också ofta arrangerat, men inte alltid. Samma gäller porträtt. Men det där kan variera jättemycket.

Din kalender som du gjorde för Danderyds sjukhus blev väldigt uppmärksammad för att det var sensuella bilder med vanliga människor med ”normala” kroppsformer vilket bryter mot det skönhetsideal som oftast visas i media.  Anser du att media hjälper till att skapa en förvrängd bild av människors kroppar? Hur kan man ändra på det?
Ja det tror jag definitivt. Man måste helt enkelt frångå och trotsa den gällande normen om man vill försöka dra åt ett annat håll. Fast det är ju inte helt enkelt eftersom att modefoto och reklamfoto trots allt handlar om att sälja. Och folk överlag har en tendens att ta till sig det de är vana att höra och se. Olika rådande skönhetsideal har funnits i alla tider… Men visst är det kul att syssla med antiteser och kodbrott!

Många tycker även att Photoshop har ett finger med i spelet och hjälper till att förvränga vår verklighet . Därför har det har diskuterats om man ska införa en symbol att sätta på bilder som är retuscherade för att varna den som tittar. Vad tycker du om det?
Jag och alla som håller på med bild vet ju att de flesta bilder vi ser är mer eller mindre retuscherade. Minsta lilla porträtt i en veckotidning är ju oftast iordninggjort och fixat. Det är någonting man vänjer sig vid att se. Den här symbolen skulle behöva sättas överallt och då gör den ju ingen nytta. Frågan blir var man i sådana fall skulle sätta gränsen. Hur mycket retuscherat ska det vara för att symbolen ska sättas ut? För när det gäller just digital fotografering så finns det alltid spakar man drar i, en viss bearbetning är nästan grundläggande att man gör. Och var skulle symbolen placeras utan att förstöra själva bilden? Jag tror inte att det skulle fungera, men det är en intressant tanke i alla fall. För mig är det så självklart, men kanske inte för vem som helst som tittar. Kanske är det en större medvetenhet som behövs istället för en symbol.

En av bilderna ur Evighetskalendern från Danderyds sjukhus- med glimten i naveln

Använder du dig av något efterarbete i dina bilder i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Ytterst lite egentligen. När jag stod i mörkrummet var det ju väldigt lite. När jag fotograferar digitalt blir det lite mer. Men fortfarande för det mesta bara grundläggande grejer, inga större hokus pokus saker. Jag plåtar inte på det sättet. Även om det är arrangerat och det finns en idé bakom som man har skapat och byggt upp så vill jag att det ska finnas en känsla av att det är på riktigt. Om man trixar för mycket så kan den försvinna tycker jag. Men sen så har jag ju inte riktigt den typen av uppdrag heller, jag brukar inte plåta tillexempel något i stil med en bil där varenda liten detalj måste vara knivskarp och overkligt skinande.

Athina Strataki om…
framtiden; Just nu letar jag gallerister utomlands. Men det gäller att inte bara hitta någon för att ha en, utan någon som är bra och gillar det man gör. Jag har ett par projekt på gång, delvis en fortsättning på den utställningen jag hade på fotomässan, men också några som är lite sådär hemliga så att jag inte vill prata om dem ännu. De innebär en hel del resande varav det ena kommer vara en process på flera år.

sig själv; Jag är en flexibel och nyfiken rutinfobiker.

Se mer av Athinas fotografier på hennes hemsida.