I Blickfånget – Sanna Sjöswärd

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

”Fotografi är inte en sanning, utan flera perspektiv. Ett fotografi återspeglar den tid vi lever i och det kan bränna till när man möts av det fångade ögonblicket. Det är ibland inte viktigt att få svaren, kanske är frågorna vi ställer ännu viktigare. Det är betydelsefullt att berätta en historia, och det är de vardagliga små historierna som samlas i fotografiets brännande punkt. Jag vill att människan ska vidröra det mänskliga, och det är angeläget att våga beröra och vara sann och äkta i det mänskliga berättandet.”

Så lyder ett citat av Sanna Sjöswärd från hennes hemsida, och när jag läste det första gången fick jag gåshud. För mig är Sanna en hjälte och en enormt stor förebild. Hon är ingen superstjärna som har en årsinkomst på tjugo miljoner och ställer Brad Pitt framför kameran och hamnar på framsidan av Times som många skulle säga titulerar framgång. Men hennes fotografi är i världsklass.

Det finns en blottad ärlighet i hennes bilder som nästan får än att rygga tillbaka. Man får lov att se folk i ögonen, man får bevittna svårsmälta människoöden utan försök till att städa upp och försköna. Jag skulle säga att värdeorden i hennes stil är utforskande och avskalat, och efter att ha läst Sannas självbiografiska bok Min mamma är en persisk prinsessa är det även intrycket jag har av henne som person. Hon lägger stor vikt vid att finna svar och utforska sig själv och är inte rädd för att dela med sig av sina erfarenheter.

Få gånger har jag blivit så starstruck och upplevt att tiden flugit iväg som fredagskvällen jag satt i Sanna Sjöswärds soffa och åt sockerkaka. Men det finns en textrad ur en låt av Annika Norlin ”Ord är som napalmbomber, de ödelägger land”, så för att undvika risken för att bara låta som ett galet fan på en pojkbandskonsert genom att överösa Sanna med beröm ska jag istället låta intervjun få tala för sig själv.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
Från allra första början var det nog för att jag när jag var liten hade så svårt att uttrycka mig i tal och skrift. Jag kommer ursprungligen från Iran och blev adopterad och kom till Sverige när jag var 4 år gammal. Jag hade svårt för språket, så för mig var bilder ett väldigt lätt sätt att kommunicera.

Jag har vuxit upp med en pappa som var amatörfotograf och han fotade enormt mycket under min uppväxt. Jag var mest framför kameran när jag var liten, men jag minns att när jag var 14 år åkte jag iväg en vecka med pappa till Funäsdalen och fick lära mig de tekniska grunderna i en kamera. Jag fick lära mig om slutartid, bländare och pröva att fota olika motiv. Då fastnade jag lite för det där. Sedan anmälde jag mig till en kurs på Folkuniversitet där man kunde få framkalla och det kom en lärare och gav än uppgifter som man fick en vecka på sig att göra. Sen hade jag alltid kameran med mig. Jag berättade mitt liv i bilder och fotade händelser och vänner.

När jag var 17 och hade hoppat av gymnasiet sökte jag för att bli foto-assistent och gick igenom gula sidorna för att hitta fotografer. Jag ringde runt till ett 20-tal i Stockholmstrakten och en sa att jag kunde komma förbi och visa upp lite bilder. Jag hade med mig ett album från Kålmården när jag plåtat delfiner, han blev väl inte jätteupphetsad av de bilderna direkt och sa åt mig att återkomma om några år när jag fått mer kött på benen.

Jag flyttade till USA och när jag kom hem bestämde jag mig för att läsa in gymnasiet. Jag sökte till en dokumentär fotolinje på Hola i Kramfors. Jag tyckte det var ett häftigt sätt att kommunicera på och när jag slutade där ville jag så gärna komma in på en högre utbildning och lära mig ännu mer. Jag sökte till ICP och Nordens Fotoskola och försökta fixa sommarjobb på Svenska Dagbladet. När jag ringde dit fick jag svaret att de bara tog in elever från Nordens Fotoskola. Och sen kom jag in där. Då började det på riktigt. Två och ett halvt år utbildning varav 35 veckor praktik. Den första på Aftonbladet och andra på Svenska Dagbladet. Jag jobbade som vikarie på tidningar i några år efter skolan bl.a. Göteborgsposten och VLT och så frilansade jag en del.
Sen dess har det bara fortsatt.

Vad är dina största inspirationskällor?
När jag började på Hola minns jag att jag tittade mycket på två fotografer; Joseph Koudelka, som bland annat har gjort serien gypsis som jag är väldigt fäst vid och Sune Jonsson, en fotograf från västerbotten som i ett projekt under flera sekel skildrar ett antal människor som han återkommer till. Dem inspireras jag av fortfarande.

Men mest av allt är det mötet med människor som inspirerar mig. När jag var liten berättade jag väldigt mycket sagor för mina dockor, sen för mina kompisar och sen började jag göra det i bilder. Jag fokuserar mycket på den lilla människan, att lyfta upp den och ge den en röst. Jag försöker också utgå från mina egna berättelser och mina egna rötter tillbaka till Iran. Jag insåg att jag måste finna min egen historia och gräva i det förflutna, det är så jag funkar. Jag går tillbaka till mina egna referensramar. Var kommer jag ifrån, hur blev det som det blev? Jag är väldigt mycket för att utgå ifrån mig själv, mitt liv, hur jag upplever saker och ting.

Bild tagen på Alsike Kloster, en fristad för flyktingar som drivs som en ideell förening och leds av de tre Helgeandssystrarna Marianne, Ella och Karin. Systrarna vill leva med öppna dörrar mot omvärlden och försöker hjälpa varje människa som kommer till dem och söker Guds frid. Antalet flyktingar varierar väldigt mycket. Ibland är det upp mot femtio stycken som delar på de utrymmen som finns.

Du säger att du brukade berätta sagor för dina dockor, och är intresserad av människors situationer. Så att du har en dokumentär fotostil känns ganska självklart. Men hur har processen gått till att finna ditt övriga bildspråk och ett uttryck som du trivs med?
Bildspråket tror jag utvecklas ju mer du tränar, jobbar och kommer nära. Jag har alltid trott på att man ska vara så uppriktig med det man gör som möjligt, att man ska vara väldigt ärlig och nära. Är jag inte intresserad av en person så syns det väldigt tydligt i bilderna.

Bilder kan vara starka genom att vara vackra eller estetiskt snygga, men personligen är jag mycket mer intresserad av att berätta det där genuina, det där äkta. Att det får komma fram känslor och tankar. Det är ett slags tillstånd jag pratar om att man ska lyfta fram, och jag tror inte att jag tänker så mycket på det under själva fotoögonblicket. Det handlar mer om att jobba med personen man ska porträttera, bygga upp ett förtroende så att personen känner sig trygg och litar på än. Att man är där, är närvarande och vill dela deras historia. Det kommer fram automatiskt i bilderna om man övar och har ett förhållningssätt där personen man ska porträttera får ta sig tid.

Bilder som bara är vackra på ytan, men utan särskilt mycket innehåll är för mig rätt platt. Det måste finnas en berättelse, en röd tråd, något som rycker tag i betraktaren. När jag möter en person vill jag ta fram kärnan av den i bilden. Den absoluta intensiteten mellan två människor, då människorna blir nästan nakna. Det är mitt mål. Det kan ta tid, men när man får till det är det värt allt slit. Det gäller bara att ha tålamod längs vägen.

Hur går det till med dessa människor du porträtterar, är det någon du hört talas om som du söker upp, får du det som uppdrag av en arbetsgivare eller söker de upp dig?
Det är väldigt olika. Ibland är det via jobb, som min serie om Engla-Louise tillexempel.

Jag jobbade på Aftonbladet under en rätt lång period och jag minns att det här var i juli månad 2008. Vi hade tre andra jobb som vi höll på med och i samband med det var det även Pride-festivalen här i Stockholm. Så det var mycket som pågick just då. Och då sa vår chef “nu har vi nån i Uppsala som haft problem på sjukhuset och de kommer slänga ut henne och hon kommer hamna i psykiatrin. Skulle ni kunna åka dit och göra en intervju med henne och hennes mamma?” Vi visste inte riktigt vad som väntade, men åkte dit. Jag fick en chock när vi klev in, jag har aldrig sett en människa så svag och undernärd. Jag blev nästan lite rädd, och då har jag haft kameran som ett skydd, när jag hamnat i situationer som jag tyckt är obehagliga.

Vi gjorde vår lilla nyhetsnotis, men jag insåg också att den här berättelsen kunde vara viktig, i och med att så många unga tjejer och unga män hamnar i sådana situationer. Jag har själv varit på gränsen till anorexi när jag var väldigt ung, så jag kände att jag ville träffa henne igen.

Jag åkte dit på min lediga tid och började successivt följda henne med kameran. Ibland var det svårt för hon backade ur och sen ville hon vara med igen, men så är det ibland och då får man bara försöka köra på. Efter att jag hade följt henne i ungefär elva månader så började hon bli lite bättre och då ansåg både hennes mamma och hennes läkare och psykolog att det var svårt för henne att bli fotograferad eftersom hon hela tiden jämför sig med tidigare bilder, och då ser sig själv som tjock. Så då tog vi ett uppehåll.

Men i andra fall, som med Alsike kloster, så var det min morbror som nämnde det för mig och bad mig åka ut och lämna kläder där som jag inte använde längre. Så när jag åkte ut dit förstod jag inte riktigt vad det var för en plats jag var på väg till. Men när väl kom dit och förstod att det var en fristad för flyktingar och såg hur många människor och berättelser som fanns där så bestämde jag mig för att åka tillbaka och fråga nunnorna om jag fick skildra det med kameran. De var totalt emot det till en början och tyckte inte det var bra alls. Men jag åkte dit och hälsade på under ett år ungefär, och bara var där. Sen gav de med sig lite och sa att jag fick använda kameran men inte publicera några foton någonstans. Sen höll jag på i kanske 2 år tills jag fick visa några bilder. Sen har jag hållit på så, och det är ett pågående projekt.

Engla-Louise är 29 år och väger 24kg. Hon har sedan 11 års ålder kämpat mot sjukdomen Anorexia nervosa.

Så oftast hamnar man i en situation där man upptäcker att det finns något mer att hämta. Jag jobbar med projekt under en lång tid, för mig handlar det mycket om att lära känna människor. När jag träffade Engla-Louise lärde jag känna henne och fick vetskap om sjukdomen på ett helt annat sätt än om jag bara läst om den. Med kameran får man bemöta svårigheterna och frågorna annorlunda.

Men sen har jag många stickningar också, Paul Hansen från Dagen Nyheter brukar säga det “jag har alltid stickningar i byrålådan”. Man har alltså egna idéer som man skulle vilja göra. Man har ju det här med att man måste försörja sig och få det att gå runt, men det finns andra saker man vill göra men kanske inte alltid har tid till. Klostret är ett sådant projekt för mig. Där finns det människor som kommer hit till Sverige och känner utanförskap och försöker integrera sig i det svenska samhället. De är i fasen när de inte fått asyl, de vet inte om de ska stanna kvar och känner att de inte hör hemma någonstans. Och jag känner igen mig i det där med att inte passa in, för så kände jag när jag kom till Sverige och när jag åker tillbaka till Iran. Man försöker anpassa sig men förstår inte språket, kulturen, deras seder, och man försöker lära sig koder som inte riktigt går att lära sig. Och de upplever precis samma sak.

Jag lär mig otroligt mycket av att möta dessa människor. Det var någon som sa under en intervju en gång “Du väljer alltid de människor som är utsatta på nåt sätt, som haft det svårt och jobbigt. Du gör aldrig något som är glatt, Sanna”. Men jag tror att man alltid utgår från sig själv och det man präglats av. För mig har alltid den lilla människan oavsett om det gäller klasskillnader, människor som flytt eller på ett annat sätt hamnat i en situation där de inte blir hörda varit viktiga att lyfta fram. Jag har också ofta fokuserat på kvinnor, och kanske har det med mig själv att göra. Jag analyserar mig inte så mycket, men jag tänkte på det just när personen sa det där i intervjun, att man kanske skildrar sig själv hela tiden i olika gestalter. Det blir som självporträtt av ämnen som man tar upp för att utvecklas som människa. Man blir aldrig färdig.

Jag kan känna att fotografer porträtterar sådant som “vi vanliga” inte riktigt vågar beblanda oss med. Man visar upp det fula, man lyfter fram ångest och smärta men man vågar också försöka fånga lycka och kärlek, och jag har fått känslan av att fotografer och estetiska personer överlag vill våga känna på en ny nivå, eller på ett annat sätt än vad “vanliga människor“ gör. Som att man har ett behov av att söka och vågar visuellt visa upp det man hittar på vägen i form av foton eller texter eller tavlor. Har du några tankar om varför det är så?

Fast… tycker du att många gör det? Jag skulle nog istället vilja se mer av det. Det är väldigt få som jag tycker skildrar ångest och smärta. Bilder som är estetiskt och visuellt vackra däremot, det kan jag hitta många fotografer som gör. Men det där som jag försökte beskriva förut, om att hitta kärnan, roten, det där innersta, det är väldigt få som gör det. Fast de som gör det, gör det otroligt bra. Anders Petersen är en person som är bra på att finna det där. Men det är ett massivt arbete.

Jag tror ändå att alla bilder som personer skapar säger rätt mycket om dem själva. Det är lite sjukt att säga egentligen, men när jag mår som sämst, då tar jag bäst bilder. Då söker jag mig till människor som mår dåligt. Jag söker mig till ämnen som jag relaterar till och går väldigt djupt in i dem. Med Engla-Louise tillexempel så var jag i en situation i mitt liv då jag inte hade någon inspiration och kände mig tom. Men bilderna blev bra, just för att jag då gick jag in i mig själv. Jag skulle gärna se mer av sånt. Det är det som känns äkta.

Det är inte så att mitt eller andras mål bör vara att bara visa smärta och ångest. Men människor som håller på med fotografi är nog mer lyhörda för sånt. Känslor och tankar och att gå in i sig själv. Det beror också på hur mycket man tänker med hjärnan och hur mycket man går med hjärtat som person. Jag kan rätt snabbt känna energier i möten med nya människor. Jag läser av saker i ögonen och kroppsspråket. Man brukar väl säga att 95% kommunicerar man med kroppen och 5% säger man i tal? Och det utgår man mycket ifrån när man jobbar som fotograf, hur man hanterar mimik, rörelser och läser av människor. Jag vill inte ha bara en massa ångest men jag letar efter det äkta och riktiga, jag vill ta bort ytan.

Vi sätter på oss masker hela dagarna som vi bär omkring på och när jag fotar porträtt brukar jag säga “nu ska vi skala av och skala av och komma in till kärnan” och folk tycker man är helt koko. Men när de inte sätter upp någonting, när det inte finns några väggar och masker kvar utan de är sådär nakna, det är det jag tycker är det vackra. Det är inte det att man ska hänga ut sig själv fullständigt, men det är först när man vågar vara ärlig som man kan beröra andra. Det är därför jag tror att Rötter berörde så många och fick så stort genomslag, för jag gick in till 100% i hur jag upplevde det. Allt det där om min barndom och övergivelsen från min mamma, det ligger kvar i kroppen. Hur man än förträngt det i vuxna år och alla minnen bleknat med tiden så finns det alltid kvar i kroppen. Och allt det där löstes ut. När jag gömde mig bakom kameran för att jag var rädd för att möta dessa människor kom det ändå ut genom berättelsen och genom bilderna. Det är något magiskt som inte riktigt går att förklara.

Övre bild: Sannas systerdotter Elahe
Denna bild: Sannas syster Maryam, båda bilderna är från bildserien Rötter

Vill du veta mer om Sanna? Besök då hennes hemsida

Porträttbilden är skapad av Charlotte Strömwall, övriga bilder i inlägget är skapade av Sanna Sjöswärd