I Blickfånget – Paul Hansen

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

Då jag känner att ordet pressfotograf klingar lite illa i öronen eftersom jag instinktivt får en bild av en paparazzi på näthinnan så skulle jag istället vilja säga att Paul Hansen är en av Sveriges främsta bildjournalister. Till och med världens. År 2010 kammade han hem priset Pictures of The Year Internationals bland nära 2.000 fotografer och 45.000 inskickade bilder, och i och med detta har Hansen en gång för alla verkligen gjort sig ett namn på den internationella fotoscenen.

Paul Hansen arbetar på Dagens Nyheter och är sannerligen en stor del av vår dagliga nyhetsrapportering. Ni har säkert sett hans dokumentation av konungabröllopet i somras och heller inte undgått debatten rörande hans omtalade bild av flickan Fabienne som togs på Haiti förra året.

Paul ser sig själv som en person som är snäll, ostrukturerad och nyfiken och jag tycker han verkar vara en väldigt jordnära människa trots sina stora framgångar. Det som jag finner utmärkande och givande med Paul Hansens fotografier är att de förmedlar stor empati. Även om bilderna är rent dokumentära tycker jag att han lyckas skapa en känsla av delaktighet och närhet som jag inte ser i många andra nyhetsbilder. Paul är en upptagen man som ständigt befinner sig i händelsernas centrum och ofta är på resande fot, men jag lyckades sno till mig några minuter av hans tid för att få ställa ett par frågor.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
Det vet jag faktiskt inte riktigt, men det har mycket att göra med att jag fick en kamera när jag var ung. Kameran och därmed också fotografin hittade mig kan man kanske säga. Fotografi var, och är, för mig ett sätt att möta människor, utforska min egen nyfikenhet, mitt eget inre och att få berätta om det visuellt är (tror jag) en sidoeffekt. Jag tror nog lika gärna jag kunde blivit skrivande journalist eller jobbat med radio eller TV.

Var får du din inspiration ifrån?
Överallt… konstens värld, musik, poesi, prosa med mera. Men det är framförallt mänskliga möten som ger mig energi – och berättarlust.

Tvillingarna Lennart och Erik Olsson (från artikeln Nu spelas tvillingarnas tuffaste match, DN 2009-10-18) Bildserien visar deras sista tid tillsammans innan Erik dör i cancer.

Finns det några fotografer du beundrar eller har inspirerats av?
Det finns en uppsjö. De allra flesta arbetar liksom jag inom pressen. Roger Turesson, Fredrik Funck, Jan Grarup, Anette Nantell, Harald Henden, Margaret Bourke-White, James Nachtwey, Robert Capa, Annie Leibovitz, Dorotea Lange, Carolyn Cole, Barbara Davidson, Lars Tunbjörk. För att nämna några få.

Vilka egenskaper har en bra fotograf enligt dig? Handlar det mest om tekniskt kunnande, människokännedom, känsla?
Tekniken är sekundär, om ens det. Men det beror ju förstås på vilken typ av fotograf vi talar om. Jag menar pressfotografer. Då tycker jag det är viktigt att bland annat vara kunnig, empatisk, forskande… det är i alla fall en bra start.

– In the midst of all despair and darkness, a small girl finds a kind of a toy that puts a smile on her face (Paul Hansen, bildtext från paulhansen.se) A moment of Joy bild ur serien D.R.Congo

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf, och vad utmärker just dig?
Jag är nog inte rätt man att recensera mig själv… Vad som utmärker mig har jag ingen aning om, förutom att jag inte har någon som helst linje.

Vad har du för framtidsplaner och mål med ditt fotograferande i stort?
Jag har egentligen inga framtidsplaner, det känner jag både som en styrka och en svaghet. Det enda jag egentligen har som ambition framöver är att, förutom fotografera, skriva något mer till de reportage jag gör. Ihågkommen har jag ingen ambition att bli – förutom för mina kära och nära.

Lagförslaget om olovlig fotografering som önskas träda i kraft i juli 2012 har debatterats häftigt den senaste tiden. Vissa anser att lagen kan gå ut över fotografi som förekommer på publika platser och inte alls i första hand kommer beskydda endast den personliga sfären i sitt hem eller i ett omklädningsrum. Tycker du att denna lag behövs?
Det lilla jag har läst om den lagen får mig att tänka att den egentligen inte behövs. Den verkar vara alldeles för luddig i kanterna för att den, förutom lagstiftarens ambition, även kan användas för att inskränka det fria ordet.

Du har fångat många starka händelser på bild och sett misär och den skitiga sidan av världen och människan. Hur är det att vara en sådan åskådare? Hur bearbetar man det man sett? Upplever du det som din chans att få berätta din sida av historien eller blir du frustrerad över att du inte kan göra något åt det som händer?
Frågan är mångfasetterad, den ”skitiga sidan av människan” är inte alltid så skitig. I alla fall är den inte så lätt definierad. Jag har också upplevt, mitt i all misär och elände, det goda, generösa, altruistiska hos människan. Det kan ibland vara samma människa, under olika omständigheter.

Jag försöker att ständigt bearbeta det jag upplevt, genom att tala om det, skriva om det och framförallt förmedla det jag ser i bild. Med åren har jag lärt mig att kommunicera mycket kring det jag upplever på uppdragen. Det håller sinnet friskt. Jag ser det nog nästan aldrig som ”min sida av historien”, utan jag försöker vara ett kommunicerande kärl gentemot den berättelse, det skeende jag omges av. Naturligtvis är jag en subjektiv berättare själv, med mitt val av motiv, tekniska, sociala, kulturella, själsliga begränsningar och parametrar – men jag försöker berätta historien. Punkt.

Frustrationen kan ibland bli väldigt stor över att det man gör inte direkt hjälper de man berättar om i ett krigsland. Dock finns det undantag. Jag och Michael Winiarski på DN lyckades hjälpa tre instängda män i ett nerrasat hus och även få en utnyttjad liten pojke till ett skyddat boende hos SoS barnbyar på Haiti förra året. Det kändes mycket bra.

Övre bilden: En 15-årig flicka vid namn Fabienne Cherisma dödades när polisen sköt vilt i luften under plundringarna i huvudstaden Port-au-Prince efter jordbävningen på Haiti
Undre bilden: Fabiennes familj knappt två månader efter hennes död.
Från vänster Osam, Jeff, Amanda , Amante.
– De hade en väldigt stark önskan om att hela världen skulle få veta vad som pågick i Haiti efter jordbävningen. För mig symboliserar bilden hur djupt ett land kan sjunka moraliskt av fattigdom och desperation. (uttalande av Paul Hansen i DN 2011-03-18)

Vad är din drivkraft?
Nyfikenhet. Ett patos för de utslagna, en stark aversion mot vår faiblesse att betrakta världen utifrån den ”starkes” perspektiv.

Du har under din karriär fått en hel del priser, exempelvis tog du hem Årets bild 2000 och har blivit utnämnd till Årets fotograf inte mindre än 6 gånger. Känns utmärkelser och publik uppskattning som något viktigt för dig?
Priser och utmärkelser är viktiga för att kvantifiera kvalitet och hålla samtalet kring vad bildjournalistik är och borde vara levande – men som något självuppfyllande fungerar de inte.

Hur ställer du dig till bildredigering? Kan man ge en rättvis och ”sann” nyhets- och omvärldsrapportering även om man gör visst efterarbete eller förlorar bilden sin genuinitet? Använder du dig av något efterarbete i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Alla (jag känner) använder programmet Photoshop som digitalt mörkrum. Jag är väldigt konservativ när det gäller efterarbete, jag tror mer på innehållet än formen. Det finns olika syn på detta, men generellt kan man säga att ett alltför överdrivet efterarbete i Photoshop subtraherar trovärdighet från bilden. Jag rättar till färger, efterbelyser kanske en smula, rättar till eventuella fel såsom prickar på sensorn, men inte så mycket mer.

Vill du veta mer om Paul? Besök då hans hemsida

Samtliga bilder i inlägget är skapade av Paul Hansen