I Blickfånget – Joel Marklund

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

Vid första anblick tyckte jag att Joel kändes som en helt vanlig sportkille med snälla ögon och lite spretigt blont hår och jag hade allvarligt talat inte särskilt höga förväntningar över hur intervjun skulle fortskrida då jag själv tycker att sport för det mesta är lika tråkigt som att titta på tvättmaskinen när den snurrar.

Men jag hade bestämt mig för att ge sporten en chans, för att ge Joel en chans då hans bilder väckt ett intresse i mig som sportbilder aldrig förut hade gjort.

Jag kunde se bortom nivån att det var en hockeyspelare som höll i en klubba och istället uppskatta känslouttrycken, vinklarna, färgerna och ljussättningarna i bilderna. Joel hade skapat en djupare upplevelse för mig i ett område som förut var platt.

Och när vi satte oss ner för att äta frukost ihop en frostig morgon på ett café i Hornstull kände jag mig upprymd av att kunna skala fram detta nya lager av en konstnär bakom Joels fotbolls-kille-mask och inse att återigen hade någon spräckt håll på min stereotypa bubbla.

Vad kom först för dig, sporten eller fotograferandet?
Fotograferandet. Jag började egentligen som reporter från första början när jag var 16 och har alltid haft ett intresse för journalistik. När jag utbildade mig var det mycket snack om att alla skulle vara multijournalister, man skulle kunna allting själv, både skriva, plåta, video och sånt.
Jag jobbade på en tidning som heter NSD i Luleå som reporter där på frilansbasis men fick då chans att göra praktik som fotograf i fyra månader och jag tänkte att det var bättre att vara där som fotograf än som reporter eftersom jag kunde utveckla den sidan av mig då skrivandet redan föll mig naturligt. Och under dessa fyra månader insåg jag att jag hade fallenhet för fotografi och fick direkt ett vikariat hos tidningen.

Jag jobbade alltså ett tag som nyhetsfotograf på NSD vilket innefattar att man plåtar både nyheter, sport, kultur, ja allt som man gör på en lokaltidning helt enkelt. Det var en ganska stor lokaltidning så det fanns fyra fotografer som var anställda och jag fick lära mig av dem, men det var aldrig så att de följde med mig och skulle kolla så allt gick rätt till utan jag fick alltid göra allt själv, vilket på ett sätt var en väldigt bra skola. Jag tilläts göra misstag och följderna blev inte så katastrofala och därför vågade de skicka ut mig på fältet, vilket en större tidning troligtvis inte hade gjort. De gav mig ett stort förtroende och det fick mig att växa.

Du säger att du lärde dig en hel del under den här praktiken, men utöver de erfarenheterna så har du alltså inte någon formell fotoutbildning?
Nja, jag läste Foto A på gymnasiet men jag kan inte säga att jag lärde mig speciellt mycket. Jag gick ett tekniskt gymnasieprogram, teknik med webbinriktning hette det och vi gjorde mycket sådant som de kallade multimedia. Vi byggde hemsidor och plåtade ganska mycket eftersom jag hade en lärare som var väldigt intresserad av foto. Vissa lektioner fick vi bara gå ut och fotografera en hel lektion på skoj och då fick man ju i alla fall lite praktisk erfarenhet.

I mitt fall tror jag att mitt fotografiska skapande beror lite på att jag har en duktig konstnär i släkten. Det är därför inte så konstigt att jag hamnat där jag är idag med kombinationen av en konstnärlig ådra och att jag alltid varit intresserad av journalistik.

Du är ju inte alltid endast i händelsernas centrum, utan du porträtterar ju även sportprofiler.
Vad anser du vara den största utmaningen; att fånga känslor och få en intresseväckande bild under tiden när en sport pågår eller att försöka regissera det efteråt utan tidsgräns?
Det är helt klart svårast att fånga något i det snabba ögonblicket, för det kommer aldrig igen. Det är över på en hundradels sekund, sen är det för sent och du får aldrig chansen igen. Allt ska sitta rätt från början; kompositionen, exponeringen, vinkeln och när den väl är satt kan man inte ändra på den. Sen är det såklart så att det finns en annan sorts utmaning i att man har lång tid på sig att söka efter och plocka fram något speciellt, men det är ett annat tänk och ett annat syfte. Man behöver oftast inte berätta allt i en enda bild på samma sätt.

Det som är så svårt med sportfotografering är just att så mycket ska rymmas i en enda bild. Det är inte alltid man lyckas med det, men när det sitter är resultatet fantastiskt. Det gäller verkligen att vara fokuserad och på tå hela tiden. Lite tur behövs också, helt klart.

Michael Phelps tävlar i World Cup på Eriksdalsbadet. Jag ville ha en annorlunda bild på honom och fick tjata mig till att klättra upp i ett hopptorn för att där hänga ut över hans bana och ta en bild rakt uppifrån. Bilden fick tredje pris i Sport action på Årets bild 2010.

Jag är personligen inte speciellt intresserad av sport men trivs ändå med att vila ögonen på dina bilder då jag känner att de har en känsla, ett tänk och en komposition som jag annars saknar inom stor del av sportjournalistiken. Min uppfattning jag har om sportjournalistiska bilder överlag är att de bygger mycket på stereotyper med tydliga könsroller och att allting alltid är svart eller vitt. Glädjeyra efter ett mål eller sorgen vid en förlust. De bilder man ser i exempelvis Aftonbladets sportbilaga kan jag ofta tycka känns nästan slarviga, upprepande och intetsägande. Jag saknar något experimentellt och nyfiket inom genren. Och jag tycker att du har det. Håller du med mig om det?
Ja absolut, men samtidigt känns det konstigt att säga det. Jag tror den stora skillnaden är att jag tänker på ett annat sätt än vissa fotografer i min bransch eftersom jag jobbar på en bildbyrå och alla tidningsfotografer litar därför på att jag har bilder från en situation ifall de skulle missa den. Jag måste jobba på det sättet att jag levererar mall 1A. Jag måste ha de viktigaste skedena, jag måste ha jublet och deppet och den där avgörande situationen som går in i tidningarna.

Jag måste leverera det som alla vill ha och som säljer, men jag försöker ändå alltid tänka lite grann på mig själv men också läsaren. En tidning som DN till exempel kan våga ta in en bild som säger lite mer än motsvarande i Aftonbladet och bilderna kan även hamna i sammanhang i efterhand där de har chansen att leverera något mer. På min blogg finns det utrymme för det där extra som kan få människor att haja till. Jag tror det är viktigt för den personliga utvecklingen att jag gör något extra varje gång, för skulle jag bara göra den här mall1A så skulle jag vara precis som alla andra. Många tänker ”det här säljer” och det är såklart att det gör, men samtidigt om man inte har något som sticker ut är man som vilken fotograf som helst, då kan ju uppdragsgivarna säga ”varför ska vi välja dig? Du tar ju bara likadana bilder som den där personen”

När de där extra bilderna som blir väldigt bra och sticker ut väl publiceras uppstår en helt annan wow-känsla. Tyvärr händer inte det så ofta. Mina bästa bilder publiceras sällan, de hamnar på bloggen eftersom tidnings-tänket fortfarande är ganska konventionellt och det inte anses finnas utrymme för den typen av bilder.

Till viss del handlar en del bildögonblick om rätt tidpunkt, rätt plats och att ha möjlighet att ta bra bilder. Målkamerabilder från ishockey-VM är till exempel bilder som är väldigt unika och som bara jag har möjlighet att ta. Att jag har den möjligheten är dels för att jag jobbar på en byrå och har förtur. Man får endast sätta en kamera i vardera mål, så på alla Sveriges matcher på VM får bara jag sätta in en målkamera. Och sådana bilder kan ju faktiskt gå in i tidningarna på grund av efterfrågan då de är en raritet men uppskattas inte egentligen högst för sitt artistiska värde även om de ofta är mycket kraftfulla bilder.

Det här är den bästa ishockeybilden jag tagit. Det är en fjärrstyrd kamera som sitter i målet i en plexiglasbox. Bilden fick andra pris i Sport action på Årets bild 2010.

Tror du det finns utrymme för att experimentera och utveckla sportbilder?
Absolut, till viss del. De bästa bilderna som man ser tycker jag oftast inte är från de stora ligorna och evenemangen utan de vid sidan om. Det finns fantastiska sportreportage som görs om konstiga, udda idrotter som inte är särskilt välbevakade. Det finns tillexempel en tävling i Storbritannien som heter Tough Guy som är ett slags mandomsprov där deltagarna kutar runt i lervälling och där uppstår många fantastiska bilder just för de oväntade situationerna och sammanhangen.

Men det går också att göra ganska mycket i den traditionella bevakningen också. Man kan tillexempel börja med att sätta upp fjärrstyrda kameror där man som fotograf inte får vara för att fånga speciella ögonblick. Men jag skulle säga att det ändå är svårt, för det kommer inte i första hand. Jag sätter ofta extratid för att stanna kvar i 5-10 min för att kunna hitta något annorlunda men det är ju mest för mitt eget skapandes skull, det är ju inte dem bilderna som säljer och därför inte heller dem som prioriteras.

På stora evenemang och det bevakas av en stor byrå så har de ofta tillgång till kanske fyra fotografer och kan då dela upp så att en person har en lite fri roll och går omkring och bara plåtar ”snygga bilder” medans andra sköter den mer traditionella rapporteringen. Så jag tror ändå att det finns en vilja att ta mer speciella bilder, men det handlar om resurser. I mitt sammanhang handlar det mer om vilja och att våga stanna kvar trots snabba deadlines och tryck från många håll. Ibland känns det som att man ska ha skickat bilden redan innan den är tagen, men jag försöker för min egen skull att ändå göra något mer.

Vad har du för inspirationskällor?
Jag inspireras mycket av annat fotografi än sport. Jag tittar i stort sett aldrig på sportbilder utan kan istället bli inspirerad av att köpa ett nummer av Vogue eller genom att titta på film och lyssna på musik. Självklart när jag är ute på mästerskap så tittar jag på vad andra fotografer tagit för bilder, just för att tänka på plats och se något som någon annan redan har sett eller få nya infallsvinklar och sätta mig in i hur dem tänker.

Om jag rent generellt tittar på Sverige inspireras jag av andra fotografer så som Daniel Nilsson, Magnus Wennman och Paul Hansen. Det finns många duktiga fotografer och jag tror på idén om att se på mycket fotografi för att utvecklas och inspireras. Att gå på utställningar, titta på internet och i tidningar, men inte egentligen för att tänka ”såhär ska jag göra” utan för att finna saker man tycker om och låta det inspirera än.

Jag har aldrig haft en idol inom fotografi. Det finns otroligt många fantastiskt duktiga fotografer, men ingen jag vill kopiera rakt av utan jag vill göra min grej.
Jag satt på sim-VM i Rom för två år sedan bredvid två stora sportfotografer. Men jag blev snarare sporrad än hänförd. Eftersom vi satt på i stort sett samma plast tittade jag senare på deras bilder för att se hur de fångat situationerna och såg då att även om resultatet var olika har vi mycket samma tänk. Jag blev i den sitsen sporrad till att anstränga mig till mitt yttersta för att ta bättre bilder och det blev en stor kick när man kände att steget dit, där dem är, trots allt inte är så långt.
Människors iver, glöd och ork att komma på nya idéer trots att de ständigt jobbar, det inspirerar mig också.

Roger Federer returnerar bollen i kvartsfinalen under Franska öppna i Paris 2011

Hur har sökandet efter din stil gått till? Har du skiftat mycket i stilar och nu landat eller utvecklas du ständigt?
När jag kollar idag på bilderna från NSD är det skämskudde på det. För mig har det gått så pass fort. Jag har på drygt fem år gått från att inte fotografera inget alls till att idag ha bevakat två OS och många stora mästerskap. Men den fasen jag minns är den som jag tror de flesta går igenom när man söker effekter och redigerar bilderna väldigt hårt istället för att utgå från en bra bild redan från start som man sedan finputsar.

Till en början experimenterade jag väldigt mycket och tänkte mest ”oj det här blir snyggt”, men idag kan jag tänka ut innan ”om jag gör såhär och bilden ser ut så blir slutresultatet såhär”. Jag känner fortfarande att jag lär mig en hel del, men en del saker behöver jag inte längre fundera över. Gällande alpina bilder tillexempel känner jag hur mycket jag lärt mig de senaste två åren med hur krön ser ut, hur backen går och var man ska stå och kunna tyda vad som kommer hända åkaren. Det är ju snarare en praktisk erfarenhets än ren kunskap men jag känner mig också mer trygg i att kolla på ljuset och att jag kan se hur ljuset faller. Jag vet mer vad det är jag ska söka efter.

Det är såklart att jag ändå har nått en viss stil nu som jag känner mig ganska bekväm med och jag märker att folk mer och mer kan se att ”den här bilden har Joel tagit” för att jag har en genomgående stil och känsla i bilderna än tidigare.

Väljer arbetsgivare dig för din stil eller behöver du anpassa dig efter jobbet du ska göra?
Vi varvar uppdrag på byrån och kan lika gärna som vi bevakar ett lopp plåta en spelare för Adidas. Om man har den typen av jobb, att fota en spelare i deras uppsättning kläder, är det betydligt mer strikt men man kan alltid försöka göra något eget och komma och visa alternativa sätt att göra saker på. Men ofta är det folk som hör av sig och säger att de såg ett reportage som jag gjort, att de gillar stilen och vill att jag ska plåta något liknande hos dem. Jag behöver inte anpassa mig utan folk vet vilken stil de får, oftast. Sen finns det alltid någon som ser stilen men när det väl kommer till kritan faktiskt vill ha något helt annat. Sådant är oerhört frustrerande.

Vad anser du vara din största personliga framgång?
Den var svår. Det får nog ändå bli lite fotomässigt och sammantaget skulle jag säga att min största framgång är att jag gått från att inte kunnat någonting alls till att vara den etablerade fotograf jag är idag och prestera det jag gör på den här nivån på så kort tid. På fem år har jag gått från att ha vetat hur man ställer in manuell exponering på kameran till att bevaka två OS och VM och EM i olika sporter. I vanliga fall får man göra OS när man jobbat i tio år, det är den normala gången, jag fick göra det redan mitt första år.

Man märker när man är ute på fältet hur ovanligt det är med ungt folk som ligger på den här nivån då de flesta har åratal av erfarenhet i ryggen innan de hamnar här.
Jag är jättestolt över de priser jag vunnit, speciellt internationella Picture Of The Year där jag fick ett andra pris trots den tuffa konkurrensen där världens bästa fotografer var ens motståndare.
Men jag har också jobbat hårt för det. Det är många timmar och mycket extra tid över de vanliga jobb-timmarna som jag lagt ner på det här. Jag är ofta på plats 2-3 timmar tidigare och sitter kvar längst, men det känns kul att hårt arbete lönar sig.

Bilden är tagen på OS i Peking. Jag vet inte ens om jag var där hela matchen – det är väldigt stressigt under OS och man flänger mellan olika sporter hela tiden – och därför missade jag den här bilden i mitt urval. Först senare, när jag satt och gjorde ut arkivbilder, hittade jag den. Den fick andra pris i Picture of the Year International i kategorin Olympics Action. Det är hittills min största utmärkelse.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Jag är driven, när jag ser en möjlighet ger jag mig inte så lätt utan försöker verkligen fortskrida tills jag har den på bild. Jag ger mig inte. Sen kan jag i och för sig känna att jag också har ett lugn. Jag går sällan upp i varv vilket är viktigt i detta stressfyllda yrke. Men det är alltid svårt att analysera sig själv. Jag tror att jag är bra på att fokusera min energi på rätt saker. När jag jobbar ser jag oftast ifall något är värt att lägga ner tid på, om det finns utrymme för något unikt. Jag kan inte riktigt exemplifiera det men kan nog jämföra det såhär: vissa fotografer säger att varenda gång de är ute ska de ha bästa bilden, jag tänker inte så. Jag tänker ”kommer det här bli publicerat? Vad har det för dignitet? Har redaktionen hemma ett intresse för detta?” . Jag trycker såklart inte bara av och går vidare men väljer att inte lägga ner samma energi som jag skulle på en final i något då en hel arbetsdag kan gå åt om jag i efterhand inte får något för det.

Vill du veta mer om Joel? Besök då hans blogg
Samtliga bilder i inlägget är skapade av Joel Marklund