I Blickfånget – Jessica Silversaga

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer. Först ut i ensemblen är ingen mindre än Jessica Silversaga.

Jessica Silversaga ser sig själv som en energisk drömmare och propagerar för mer dagdrömmande och vardagsmagi åt folket. Trots sina unga år har hon gjort sig ett namn i fotosverige på kort tid och var en av de få som hade privilegiet att ha sin konst hängandes på Nobel NightCap 2010, nobelfestens efterfest.

Jessica är ett vandrande kreativitetsflöde som både fotograferar, skriver och syr sina egna kläder. För mig är Jessica som Pippi Långstrump, hon bryter mot traditionella konventioner och plikter och ser livet som ett kreativt äventyr. Jag imponeras av hennes skaparglädje och hoppfulla inställning till framtiden.

För att få reda på mer om vad som driver henne och hur hon blivit den hon är idag, så fick jag mig en pratstund med Jessica en snöig söndagsförmiddag när solen sipprade in genom spetsgardinerna i hennes vardagsrum.

Hur kommer det sig att du började fotografera?
När jag var yngre drömde jag om att bli författare, så jag började pluggade journalistik. Men när jag hade hållit på med journalistik ett tag var jag på semester och fotograferade helt vanliga turistbilder och kände för första gången “det är helt fantastiskt att plåta”. Det är ett annat sätt att berätta på och man kan använda sig av många fler lager. Så då kände jag att jag ville hålla på med fotografi också. Därför studerade jag Bildjournalistik 120p på Mittuniversitetet i Sundsvall. Den utbildningen innefattar både journalistik och foto, två ämnen jag tycker kompletterar varandra bra. Nu på senare tid är jag nog mer passionerad för fotograferandet, även om jag tycker att det är roligt att skriva också.

Så var det den stora friheten i uttrycket som lockade dig in i fotografi? Jag är bara så mycket bättre på att berätta med bild tror jag. Jag tycker att det är roligare om man lämnar någon del till betraktaren, som får ta till sig berättelsen och tolka den. Och jag tycker att jag är bättre på att berätta på just detta sätt genom fotografin.

Var hämtar du din inspiration ifrån?
Livet i sig. Det låter ganska klyschigt att säga så, men det är därifrån jag hämtar min inspiration. Drömmar, känslor, vänner. Människor i min omgivning är i överlag mycket viktiga för mig, eftersom jag fotograferar väldigt mycket i min vardag. Sedan inspireras jag mycket av vackra filmer, Tim Burton och Sofia Coppola är två favoritregissörer.

Om du skulle försöka definiera in dig själv, som fotograf, i en genre. Vad säger du då?
Jag tycker det är lite jobbigt att sätta mig själv i en genre. När jag började fotografera fick jag nog en stämpel som konstfotograf, men jag var inte helt nöjd med att sättas i den genren, för det finns så mycket annat som jag tycker om att göra. Just nu tycker jag till exempel att det är roligt att fota mode på ett ganska personligt och lite konstnärligt sätt.

Det är två väldigt olika sidor man ser av dig, den sockersöta klänningsprydda prinsessan på vintageportalen och den råa Jessica i form av svartvita kontrastrika blixtbilder på Silversaga.se.
Hur går det ihop sig?
Det är som två olika saker, mitt fotograferande och bloggen, även om jag försöker väva ihop dem. Men bloggen har en viss typ av läsare och när det kommer till fotandet så gör jag det enbart för min egen skull. Jag tänker egentligen inte på att någon annan ska ha intresse av dessa bilder, det blir lite som att skriva dagbok i bildform.

Denna och nästkommande bild: Ur bildserien The red apple

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Jag tror att min styrka är att jag inte är så teknikorienterad, att jag ser möjligheter i många olika kameror och att tekniken är underordnad känslan. Jag kan fota med allt från min mobilkamera eller en gammal lådkamera till min digitalkamera Canon 5D Mark II. Många fotografer är intresserade av teknik, jag är mer intresserad av att försöka överföra mina känslor till bilden. Jag skapar väldigt mycket utifrån mig själv, vilket jag tror är förutsättningen för bra och personlig fotografi.

Du tar själv upp att du brukar lita på din magkänsla när du fotograferar. Men om du ska analysera dig själv lite till, hur brukar processen gå till från att du får en idé i ditt huvud tills att det är en färdig bild? Har du komponerat ihop en historia till varje bild eller kör du på ren känsla och bara skapar utifrån det du ser?
Det beror lite på vad det är för ett uppdrag man ska göra. Ibland får jag tydliga direktiv och får man anpassa mig utifrån det. När jag fotar för det norska Magasinet A Doll’s House så finns det alltid ett tema. I ett nummer var temat Ingmar Bergman och då kollade jag på en av hans filmer, Persona, och inspirerades av den. Filmen var svartvit, dramatisk och väldigt vacker. Jag fick då en tydlig idé om vad jag ville göra. Jag lånade två modeller från Mika’s som hade ett ganska docklikt utseende och fotade dem i ett 1800-tals hus i Stockholm. Jag trivs bättre i en spännande miljö än i en studio.

Men sedan är det mycket på plats som jag inte kan styra över utan får ta just då. Hur är ljuset? Hur är modellen? Har de lätt för att uttrycka sig? Kan modellen på något vis bli en förlängning av mig – för det är det de måste bli. Jag har hållit på med fotografi sedan 2004 men har mestadels arbetat med självporträtt, så jag är ganska ovan med att fota modeller. Det är fortfarande viktigt för mig att förmedla samma känsla nu som jag tidigare har gjort med mina självporträtt.

I situationer när du använder andra modeller än dig själv, brukar du då regissera hur de ska stå och vilka miner de ska ha eller ger du dem endast vissa direktiv och försöker sedan vara en observerande fotograf?
Det är det här som är det svåra, att försöka styra modeller. Jag vill inte ha bilder där folk är styrda eller där jag styr dem på ett onaturligt sätt, för jag tycker människor rör sig som vackrast när de gör det naturligt. Allra mest tycker jag om när det känns som att det inte finns någon kamera på platsen. Jag brukar försöka förklara vilken känsla jag vill ha och be dem röra sig ganska mycket för att få bort de ”klassiska” modellposerna.

Av de bilder du tagit genom åren, finns det någon som du själv är extra fäst vid?
Jag är nog alltid som mest nöjd med sina senaste bilder. En gammal serie som jag fortfarande tycker om är The red apple. Jag gjorde bildserien hemma i mitt vardagsrum mot en vanlig vägg. Jag hade en känsla och ställde mig framför kameran, utan några egentliga tankar om vad det skulle bli. Det blev bra bilder utifrån vilka resurser jag hade. Det var bara jag och min kamera, jag tror inte ens jag hade ett stativ på den tiden.

Det är roligt att du nämner just The red apple för det är en serie som jag också fastnat för som triggar igång mina associationsbanor på grund av dess surrealism och symbolik. Det röda äpplet som hänger tidlöst i luften, snören som håller dig fast och en ganska dov stämning. Kan du berätta lite om dina tankar kring den serien?
Jag inspireras mycket av sagor, även till den serien. Och nu i efterhand ser jag att de röda detaljerna går som en tråd genom hela serien. De röda detaljerna representerade livet, kärleken och döden. Just då var jag i en situation där det kändes som om hela mitt liv var ett vakuum, allting stod stilla. Jag kunde inte röra mig framåt och inte heller bakåt. Som känslan när man drömmer att man försöker springa i vatten, en slags tyngdlöshet.

Jag märker att jag återkommer till rött hela tiden, det gör jag fortfarande. Det är ganska ofta så för mig, att jag inser varför jag har fotograferat på ett särskilt sätt i efterhand. Jag arbetar väldigt intuitivt och på känsla i stunden, vilket jag ser som både en styrka och en svaghet. Jag är avundsjuk på fotografer som planerar hur de arbetar in i minsta detalj och kan beskriva hur de fotograferar och varför, själv arbetar jag som sagt mest med min magkänsla och intuition.

Denna bild och nästa bild: Ur bildserien amanda liedman, 2010.
Detta var första gången jag testade på undervattensfotografi. Det var jätteroligt men väldigt utmanande, både för mig och modellen. Som tur var hade Sandra hållit på med konstsim tidigare och kunde röra sig fint under vattnet och jag fick öva lite på min vattenfobi. Så till slut gick det bra!

Jag känner att du har en utpräglad egen stil, ett personligt bildspråk. Även om inte alla dina bilder följer samma mönster så finns det en känsla i dem som säger “det här är en Silversaga bild”. Hur har sökandet efter den stilen gått till? Jag kan uppleva att många som börjar fota digitalt fastnar i en slags perfektionsmall där bilderna ska vara superskarpa och överretuscherade, har du haft sådana perioder?
Jag har faktiskt aldrig varit i det stadiet. Jag började med att ta extremt oskarpa bilder, inte för att jag inte kunde ställa skärpan, utan för att jag var så trött på tekniskt perfekta bilder redan när jag började fotografera. Jag inspirerades också mycket av Sarah Moon under den tiden.

När man börjar fotografera tror jag att man först går igenom en fas när man tänker mycket på teknik, det är viktigt med skärpa, rätt utrustning och komposition. Men när man har kommit förbi det så börjar man tänka mer på vad bilden berättar, vilka känslor den förmedlar och så vidare. Vill man försöka hitta sitt bildspråk så får man helt enkelt titta på andra fotografera bildspråk och testa sig fram själv. Fotografera massor. Jag hittade mitt bildspråk väldigt tidigt, det kom väldigt naturligt för mig hur jag ville arbeta.

Många fotografer hänger upp sig på att ha dyraste och bästa kameran, men det finns skilda meningar om hur stor betydelse utrustningen faktiskt har för slutresultatet i och med hipstamatic, toy cameras och andra trender som kommit de senaste åren. Hur tänker du kring kamerautrustning?
Teknik är ganska oviktigt för mig, eftersom det finns så många andra aspekter som är viktigare för att nå fram till en bra bild. Några av mina bilder är till exempel tagna med en mobilkamera för att jag gillar den ruffiga känslan som det skapar. Jag har ju till och med tillverkat en egen optik för att jag tycker att dagens objektiv är lite ”för” bra och skarpa. Bilder med digitalkameror blir ibland för perfekta och jag kan känna att känslan går förlorad då. Jag kan sakna det vackra ljuset som jag får med film, kornet och färgerna. Jag tycker också om att plåta med film för att det finns ett visst överraskningsmoment, som det ljusinsläppet man får med gamla kameror. Men jag arbetar med både digitalkameror och gamla kameror och film, det beror lite på vilken berättelse jag vill berätta och hur bilderna ska visas.

Använder du dig något av redigering i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Väldigt lite. När jag sitter och fixar bilderna länge i Photoshop så tycker jag lätt att de kan bli lite ointressanta. Jag lägger hellre ner mer kärlek när jag fotograferar. Men jag sätter kurvor och ställer färger. I många fall lägger jag även på lite korn.

Har du en fotografisk dröm, exempelvis få jobba med en speciell modell, eller få ställa ut på ett exklusivt galleri någonstans?
Jag har nog ganska realistiska drömmar, för jag tänker genomföra dem alla. Just nu är det att få jobba mer med mode och fota kläder på ett sätt som inte är kommersiellt utan mer konstnärligt. Fota för större magasin är helt klart min dröm. Och så vill jag släppa en fotobok, vilket jag hoppas på att göra i år.

Du säger att du tänker att du fotar för dig själv och från början aldrig tänkte att någon skulle se dina foton. Hur tacklar du det nu när du trots allt har slått igenom ganska stort i Sverige?
Jag tänker så fortfarande. Jag tror det är bra att vara ödmjuk. Jag tänker att det är viktigt att man skapar för sig själv, annars blir man lätt påverkad av vad andra tycker. Jag kan få höra: ”Du är så fantastisk!” av någon för att sedan få höra: “Det här är ju bara en helt vanlig blixtbild, vem som helst kan ju ta en sån där”. Och det är det där jag menar. Man får inte lyssna för mycket på andra för då blir man vilsen efter ett tag. Det kommer alltid finnas de som inte förstår, men den lilla klicken som förstår, de kanske får ut något av det.

Du var innan bosatt i Östergötland men flyttade ganska nyligen till Stockholm, många svenska fotografer väljer att bosätta sig där, kände du att det var svårt att få genomslag i en mindre stad eller hur kommer det sig att du flyttade?
Jag vill satsa på fotografin och kände att Stockholm var rätt plats för mig. Här känns människor kreativa, energiska och det är väldigt peppig stämning varje gång jag är här. Jag tycker det är lättare att jobba med andra kreativa och duktiga människor här, samt hitta samarbetspartners, magasin, stylister, modeller och så vidare. Men självklart måste man inte bo här för att kunna lyckas som fotograf. Jag tror egentligen att man kan bo i en skrubb och ändå lyckas ta bra bilder, det handlar mest om passion och ingivelse. Just nu känns det rätt att vara här, min magkänsla brukar ha rätt. Den dagen den har fel ska jag ge den sparken.

Om du skulle sätta in dig själv i en slags duktighets-skala, där tio är ett proffs. Var skulle du sätta dig själv, och hur definierar man ett proffs?
En definition på proffs kanske är när man kan livnära sig på sitt fotograferande, vilket jag har gjort under långa perioder. Men för mig handlar det väldigt mycket om vilka drömmar och visioner man har. Vem som helst kan ju egentligen livnära sig på fotografi, man behöver egentligen inte ens ha studerat foto. På en skala från 1-10 är jag nog en stark 7:a. Jag känner att jag är ganska nära mina drömmar. För mig handlar det mer om att göra det som jag blir så otroligt lycklig av, inifrån och ut. Då är jag proffs.

Idag livnär du dig inte på ditt fotograferande, är det då svårt att ge fotandet den tid det förtjänar?
Fotande är just nu som en dyr hobby, men det är ju det bästa jag vet. Jag säger ibland till mig själv “Jessica, om du hade vart smart så hade du kanske utbildat dig till mäklare så att du hade haft en trygg framtid” Men jag fungerar inte så. Jag måste göra det här för att bli lycklig på riktigt, för att vara äkta mot mig själv. Många frågar mig: “Vågar man bli fotograf? Jag drömmer om det här men det känns så svårt” och jag tänker “Shit! Bara gå ut och gör allt du drömmer om”. Men samtidigt vill jag bara säga åt dem: “Nej, gör inte som jag”. Men jo, gör som jag! Kasta dig ut med huvudet först, allt man drömmer om går att genomföra. Så måste det vara. Mer magi till den här världen!

Vill du veta mer om Jessica? Besök då hennes hemsida, eller blogg

Samtliga bilder i inlägget är skapade av Jessica Silversaga