I Blickfånget – Erika Gerdemark

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

När jag tänker på bröllopsfoto ser jag ett skyltfönster i min hemstad Tranås där det hos den lokala fotografen hänger stela bilder på ett brudpar som med ansträngda leenden kikar fram från varsin sida av en björk eller kråmar sig på en bilhuv av äldre modell.

Det finns så otroligt många bröllopsfotografer där ute, men väldigt få som kan fånga min uppmärksamhet. När jag för första gången snubblade över Erika Gerdemarks hemsida kände jag en lekfullhet och närvaro i hennes bilder som jag har saknat hos många andra bröllopsfotografer.

Erika ser sig själv som en färgglad, passionerad och livfull person och jag tycker att hennes personlighet färgar av sig på hennes foton. Hon har ett dokumentärt men nyfiket bildspråk och för mig är hennes fotografier både vart och ett som små konstverk men också minnen förkroppsligade i bild.
Jag besökte hennes ateljé på Odengatan för att få låna en bit av hennes kreativa hjärna.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
Från allra första början var det faktiskt för att jag tyckte det lät lite coolt att vara fotograf. Ända sedan jag var liten har jag varit kreativ och pysslig och jag har alltid vetat att jag inte ville ha ett jobb när man sitter på ett kontor någonstans och vänder på papper. Så när jag skulle göra mitt val till gymnasiet valde jag emellan frisör eller fotograf. Just då ville alla andra tjejer bli frisörer och jag ville inte vara som alla andra. Så jag intygade mig själv 15 år gammal att fotograf, det var coolt. Men även om jag bara gick på att det lät coolt så kände jag efter endast några veckor in i utbildningen att jag hade hittat rätt.

Hur kommer det sig att just bröllopsfoto blev din grej?
Det var ingen självklarhet från början. När jag påbörjade fotoutbildningen på gymnasiet var jag inställd på att bli pressfotograf och praktiserade på olika tidningar och jobbade därefter på ett fotolabb. Sedan sökte jag in på till Fotoskolan i Stockholm och gick ut där 2005, då var jag mer inriktad på att jobba inom mode- och reklamfotografi.

Men när jag sen kom ut i verkligheten och jobbade som assistent åt en fotograf så var inte branschen som jag tänkt mig. Reklam var mer styrt än jag hade förväntat mig och det kändes okreativt. Det var bara en teknikalitet, en avtryckare, för allt annat var bestämt in i minsta detalj. Så jag fick panik och sa upp mig. Jag ställdes inför frågan “vad ska jag göra nu med mitt liv?” och det var då bröllopsfoto kom smygandes in i bakhuvudet. Jag hade fotat bröllop under min studietid och några viktiga personer i mitt liv hade pushat mig och sagt att jag gjorde det på ett unikt sätt. Och just då var det så, i början av 2000-talet, inte lika utbrett och självklart att fota ett bröllop i reportagestil som det är idag. Så jag lyssnade på de uppmuntrande orden, började marknadsföra mig, och nästkommande sommar hade jag 30 bröllop inbokade. Sen dess har det rullat på.

Brudparet hade ett trollskt tema på sitt bröllop på Södertuna slott, så vi valde att ha porträttsessionen i skogen. I samma skogsområde fanns det får som gick omkring och passande nog var de väldigt intresserade av vår fotografering.

Arbetsprocessen under en bröllopsfotografering tycker jag verkar väldigt svår, eftersom man vill fånga ögonblick men på samma gång inte vara med kameran mitt uppe i allas ansikten och störa under bröllopet. Hur brukar du gå till väga, är du en regisserande eller observerande fotograf?
Det är väldigt mycket både och. Mestadels av dagen gäller det att observera och följa med på avstånd. Under porträttdelen däremot, som de flesta har, när man har en timme med brudparet själv och de ska ta fina parbilder så är det väldigt regisserat. Jag säger nästan exakt alltid vad dem ska göra för någonting. Sen kan det ju självklart komma spontana saker ur det också, men det är väldigt tydliga direktiv “gå här, titta ditåt, stå så, vänd dig om”. I övrigt under vigseln, under minglet och under festen så är man där för att göra ett mer dokumentärt arbete, och då får man vara lite mer diskret. Jag håller mig mest i bakgrunden och plåtar med ett ganska långt tele.

Kan det inte bli väldigt stelt när du regisserar? Hur gör du för att ändå skapa en bra stämning mellan dig och brudparet? Har ni setts mycket innan och planerat ihop?
Det är en väldigt viktig del, att de kommer hit först på ett möte så vi får träffa varandra och de kan känna att de får lite koll på vem jag är. Även om det bara är ett möte på en och en halv timme så gör det mycket för att även jag ska få ett intryck av vilka personligheter de är. Så det mötet är väldigt viktigt, och även all den mail- och telefonkontakt som man har innan ett bröllop.

Under själva fotograferingen så är jag väldigt privat och personlig. Jag bjuder på mig själv, pratar ganska mycket och försöker visa mig mänsklig. Att man kan berätta saker ur sitt eget liv och vågar vara privat är viktigt för att det ska kännas som att man har träffats tjugo gånger, istället för en. Om inte jag kan vara avslappnad mot dem, så kan inte dem vara avslappnade mot mig. Det är nog de två främsta grejerna, mötet och att vara personlig.

Men det finns en tredje sak också som jag anser vara viktigt, och det är att man visar hur de ska stå under porträttsessionen så de inte blir osäkra. Så fort jag inte säger något så kan brudparet bli osäkra och tror att något är fel. De vill känna en trygghet, att jag vet vad jag gör och tar hand om dem. När jag ger dem direktiv känner dem sig trygga. Så fort jag får frågan “gör jag rätt nu?” flera gånger om så slår min kreativitet av. Därför brukar jag säga att om jag är tyst så är det bra, för då gör de rätt.

Jag kan tänka mig att det finns en stor press i att vara bröllopsfotograf just för att det är ett ögonblick man aldrig kan få tillbaka? Hur tacklar du det? Ja, man kan absolut känna en press och bli stressad, framför allt i början när jag var mindre erfaren. De allra första bröllopen jag gjorde var till vänner som jag fotograferade under tiden jag pluggade fotografi. Allting gick väl bra egentligen, men när jag tittar tillbaka på det så förstår jag inte att jag gav mig in i det med så relativt lite kunskap och ett sånt stort ansvar.

Jag rekommenderar ingen att plåta bröllop när man är i den situationen. Man ska inte plåta ett bröllop, oavsett vem man plåtar det för, om man känner sig osäker. Jag var jättenervös de första bröllopen jag plåtade, men efter ett tag får man in en rutin. Nu känner jag mig sällan nervös. De enda gångerna är när jag ska flyga någonstans och alla restider ska klaffa. Det kan jag bli sjukt nojig över. För det är den dagen, den tidpunkten det gäller. Det går inte att flytta på för att flyget är inställt.

Bilder från ett bröllop i Frankrike. Flickorna satt så sött på sängen under förberedelserna då bruden gjorde sig i ordning.

Du har en utpräglad egen stil i dina bilder, känner du att dina kunder kontaktar dig för din stil, eller anpassar du dig efter deras önskemål?
Jag försöker vara väldigt tydlig med att jag har en viss stil som jag följer, och om jag känner att ett par inte är rätt kunder för mig så tackar jag hellre nej till uppdraget. Man kan inte beställa ett recept och tycka att jag ska följa det till punkt och pricka. Den här stilen är det man får, och visst kan man som kund få önska hur stor del man vill ha svartvita bilder och hur stor del man vill ha i färg, samt om det är något som känns extra viktigt för dem att fånga på bild, men mer detaljerat än så får dem inte bestämma.

Det är väldigt viktigt för mig att känna att de förstår vad de får när de anlitar mig. De kan inte förvänta sig att få studiobilder eller ett svartvit fotografi där endast en ros är färglagd, för det är inte jag. De allra flesta kunderna efterfrågar inte sådant, eftersom jag inte visar upp den typen av bilder i min portfolio. När en potentiell kund endast vill ha bröllopsbilder för att ha bröllopsbilder och de inte ser det artistiska värdet i mina bilder, då fungerar inte. Då är de inte heller villiga att betala för mitt arbete.

Många har problem just med att finna sin egen stil, hur har du hitta din? Har du haft andra faser när ditt fotograferande inte alls såg ut som det gör idag?
Jag har definitivt hittat mitt sätt att uttrycka mig på. Det jag kan se idag är att det är stor skillnad på hur jag redigerar nu och hur jag gjorde när jag började. Mina allra första bröllop var till och med fotade med film. Jag tror dock att jag alltid haft samma vision, i alla fall inombords, om hur ett perfekt bröllopsdokumenterande ska vara. När jag idag tittar på mina gamla bröllopsbilder så tänker jag “Kunde någon verkligen tycka att det här var bra?! Hur kunde jag ens själv tycka att det var ok?” Förr var mina svartvita bilder mer kontrastlösta och färgerna var annorlunda. Så det har sett olika ut, men rent bildmässigt är det ungefär samma saker jag tar bilder på, även om jag med åren utvecklat ett mera artistiskt tänkande. Att hitta sin stil tar tid och är ingenting man ska stressa fram.

Långa slöjor och vind är en bröllopsfotografs dröm.

Jag känner att bröllopsfotografi har ett ganska dåligt rykte inom den fotografiska världen, tycker du att det stämmer, och varför är det så?
Det är ganska ocoolt att vara bröllopsfotograf. På den hierarkiska foto-skalan är det inte särskilt hett. Jag kommer ihåg när jag jobbade som assistent åt en reklam- och modefotograf och han kommenterade att jag hade börjat fotografera bröllop, “Du är alldeles för bra för att bli en bröllopsfotograf Erika”. Det var allra längst ner, och där passade inte jag tyckte han.

Man får ibland höra från andra fotografkollegor “ska du inte jobba med något annat i framtiden?”, som att man ska växa upp och bli något annat än bröllopsfotograf för att det inte är bra nog. Men jag älskar att fota bröllop och jag vill aldrig sluta med det! Jag hoppas att synen på bröllopsfotografi kommer förändras med tiden och att fler förstår att det inte är ett enkelt jobb där man bara trycker av några bilder, utan att det är kul, krävande och kreativt. Jag tycker att det är viktigt att förändra attityden kring yrket och de måste först ske i de egna leden bland kollegor som inte fotograferar bröllop. En bröllopsfotograf behöver inte längre vara någon som jobbar i en ruggig liten studio med sammetsbakgrund.

Den största utmaningen med att fotografera bröllop är att få till bra bilder på brudgummen. De här bilderna är kanske mina favoriter när det kommer till brudgumsporträtt

Vilket är ditt bästa fotominne?
Mötena med människor som man gör är otroligt värdefulla. Det är otroligt klyschigt, och hade jag hört någon annan säga det här hade jag sagt att det bara var trams. Men så är det. Människorna är mina finaste minnen.

Jag tänker inte på en specifik bild utan mer på olika bröllopspar som har berört mig. Dem som förstått min kreativa process, som gillar mig som person, som ger beröm och uppskattar mitt engagemang och arbete. De där som man vill vara kompis med efteråt. Jag känner så mycket för de människor jag träffar. Man skapar en form utav band. Vissa vill man inte ska försvinna ut ur ens liv, man vill hålla kvar dem. Det är nog de finaste fotominnena för mig, när jag känner att jag fått så otroligt mycket från någon och de blir supernöjda med mitt arbete.

Ett mer praktiskt exempel var ett bröllop i Skåne som jag gjorde 2010. Otroligt fina människor, fantastisk plats, allt var perfekt. Deras dag var viktig för dem, bilderna var viktiga för dem. Den uppskattningen är det finaste man kan få. Jag kommer alltid tänka på deras bröllop med ett stort leende på läpparna.

Som bröllopsfotograf så har du alltid en kund, och när du säljer dina bilder, säljer du bildfilen då, eller endast fotokopior? Varför har du valt att jobba så?
I alla mina bröllopspaket så ingår det lågupplösta bilder för webbpublicering som räcker till mail och Facebook samt ett antal lösa printar beroende på paket. Om man vill ha ett album, eller en coffeetable bok betalar man extra för det. Vill man kunna göra egna printar kan man också köpa till högupplösta bilder på en CD för 4000 kr. Anledningen till att det kostar pengar är framför allt för att det är ett jättestort värde för dem att kunna printa egna bilder istället för att gå via mig, vilket blir en inkomst som jag förlorar.

Om jag skulle inkludera högupplösta bildfiler måste jag höja priserna ganska rejält på paketen för att jag skulle tycka att det kändes rimligt. Alla kunder har dessutom inte behovet av en massa printar som de tagit fram själva och därför känns det onödigt för dem att betala för den kostanden. För min del handlar det också om kontrollen på vad som kommer ut. Om jag ger dem CD skivan, och säger “varsågod gör vad du vill!” så kan det ändå i slutändan bli skit för att de framkallar på ett dåligt labb eller på sin egna hemmaskrivare eller gör något annat fel i processen. Men med tiden har jag släppt på den där oron lite. Jag kan inte vara kontrollfreak ut i fingerspetsarna. Det får bli som det blir. Förhoppningsvis blir det inte så tokfult att jag skulle behöva skämmas om jag ser den bilden. Så för mig är det dels en inkomstfråga, dels en kvalitetsfråga.

Att färgerna harmoniserar, att sätta ihop bilder till en berättelse och efterbehandlingen är något som jag lägger stor vikt vid.

Använder du dig av något efterarbete i dina bilder i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Jag lägger ner väldigt mycket tid på bildbehandling. Att vara noga och låta det ta tid har för mig varit en del i att skapa min stil och att skilja mig från mina konkurrenter. Det känns väldigt viktigt för mig, för mina kunder kommer till mig och får något exklusivt och som kvalitetsmässigt och artistiskt sätt ligger på en hög nivå. Jag levererar hellre färre bilder med genomgående jättebra kvalité istället för att leverera hundratals för att det är enkeltatt sätta ett funktionsmacro på alla bilder. Jag bearbetar varje bild för sig i Photoshop och sätter värde på det. Jag gör ett större urval själv och visar inga obearbetade bilder för kunden.

Jag vill att kunden ska lägga ansvaret på mig, lita på mig och sätta tilltro till att jag vet vad som ger en fin bildberättelse och helhet. Jag importerar inte bara alla bilder och sätter på en preset och så är man klar, absolut inte. Det är därför det också kostar en del pengar att anlita mig, eftersom jag lägger ner så mycket tid. Vilket ibland kan kännas lite skevt inför kunden, eftersom jag är med dem kanske i 8 timmar på bröllopsdagen och de kanske inte till en början förstår att arbetet inte tar slut där. Det gäller att kunna motivera det och få kunden att förstå skillnaden mellan mig och killen med sammetsbakgrunden eller fotografen som levererar hundratals och åter hundratals bilder bara för att det är ett foto från bröllopsdagen. Och det är det svåra gällande att ha privatpersoner som kunder, eftersom de är ovana bildköpare. Man måste vara tydlig helat tiden och få dem att inse värdet i det dem köper.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Min största styrka är min personlighet. Jag tror inte att jag skulle vara lika bra fotograf om jag var osocial och tyst. Mina bilder skulle inte se ut som dem gör om jag inte kunde vara så avslappnad som jag är med dem jag fotar. Jag är också extremt noggrann. Ingenting får lämnas operfekt.

Vill du veta mer om Erika? Besök då hennes hemsida eller blogg

Porträttbilden är skapad av Jenny Hammar, övriga bilder är skapade av Erika Gerdemark