I Blickfånget – Åsa Sjöström

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

När jag bad Åsa Sjöström beskriva sig själv med tre ord svarade hon djup, snurrig och engagerad. Jag tycker det var ett fint sätt att sammanfatta Åsa då hon oberoende vilken historia hon än skildrar tycks lägga sitt hjärta i berättelsen men ändå behålla båda fötterna på jorden och inte förlora sig i de stundtals svåra livsberättelserna utan istället söka efter nya utmaningar.

Åsa Sjöström är utbildad på Nordens Fotoskola där hon tog examen 2002 och är sedan 2005 fotograf på Sydsvenskan. En av hennes mest kända fotoprojekt är Moldova som skildrar situatonen i vardagen i ett av Europas fattigaste länder, Moldavien. Serien är resultatet av månadslånga vistelser i landet under år 2005 och 2006 och Åsa Sjöström mottog Anna Lindhs utvecklingsstipendium samt vann första pris i World Press Photo och i Årets Bild för sin skildring av Moldavien.

Åsa är en bildjournalist som förvaltar livshistorier i sina bilder och jag beundrar henne för hennes styrka och ständiga nyfikenhet i sitt arbete som pressfotograf och tycker att hon är en stor inspirationskälla. Hon har en vacker berättarstil och är ett proffs gällande att forma kompletta bildserier, vilket sannerligen är en konst i sig.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi, och hur blev det i slutändan ditt yrke?
Kameran har varit ett verktyg för mig sedan jag var liten, jag har även tecknat och målat mycket och alltid varit intresserad av bilder.

Efter ett par år på resande fot med diverse ströjobb och ett år på konstskola sökte jag, när jag var 24 år, in till Nordens fotoskola och läste sedan bildjournalistik i 2 1/2 år. Sedan jag slutade på skolan har jag jobbat som fotograf. Jag har jobbat med egna projekt, frilansat, arbetat på Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs-Posten och är numera fast anställd på Sydsvenskan.

Du har gemensamt med flera andra fotografer som jag beundrar att du gått på Nordens fotoskola. Vad tycker du att den utbildningen gav dig?
Utbildningen gav mig mycket på många sätt, men främst att tänka kritiskt och att lära sig att ta emot kritik från andra på ett bra sätt. Det är viktigt att vända negativ kritik till att tänka positivt och utveckla sig själv. Konkurrensen emellan oss i klassen var hård men också bra för ute i verkligheten är det 100 gånger mer konkurrens.

Rockabillies i Enviken, Dalarna. 2008

Var får du din inspiration ifrån?
Människor jag lever med, min man, mina barn, vänner och kollegor. Vardagen, möten med människor. Fotografer jag inspireras av är Jodi Bieber, Pieter Hugo, William Eggleston, Elin Berge och många andra dokumentärfotografer. Jag tröttnar aldrig på att titta på andras bilder.

Ser du dig som en konstnär eller en kommunikatör?
Jag ser mig som en journalist. Man kan kalla allt konst men inte allt för journalistik, jag vill vara en trovärdig berättare med ett eget bildspråk. Mitt mål är att bilderna ska ha ett djupare berättande än att bara var registrerande, bilderna ska öka nyfikenheten och få människor att vilja se mer och veta mer.

Ett gemensamt drag jag finner i dina bilder är att du intresserar dig för människor och speciellt de utsatta i samhället, vad beror det på?
Hur träffar du dessa människor, jag tänker exempelvis på balettdansöserna i Moldavien, Anette Axmacher och så vidare. Dessa möten känns ofta som ganska tunga, jag tänker tillexempel på serien Moldova när du bland annat skildrade trafficking.

Är det svårt att hålla en balans mellan att engagera sig och inte bli uppäten av projektet? Jag kan föreställa mig att det kan vara frustrerande att “endast” vara en åskådare, hur tacklar man det?
Jag tycker om att beröra med bilder. Att få möjligheten att berätta historier om människor som lämnar ut sitt innersta är en otrolig möjlighet som jag försöker förvalta på ett så fint och trovärdigt sätt jag kan. Projektet i Moldavien är ett helt eget initiativ som jag finansierat genom stipendier och ett brinnande intresse för Europas fattigaste land och kvinnorna där.

Annette Axmacher var ett uppdrag jag fick från tidningen och det har blivit många fina stunder tillsammans med denna fantastiska kvinna. När jag gör reportage om människor som lämnar ut sig till mig och min kamera håller jag en väldigt nedtonad men öppen profil. Jag försöker inte verka professionell utan jag blir en vän, en jämlike. För att komma människor nära måste man vara öppen och ärlig med sig själv och personerna man dokumenterar, man måste vara tydlig med att veta varför man är där och vill berätta deras historia men också våga bli en vän.

Självklart har jag många gånger gråtit under pågående projekt, men det är nyttigt och inget fel, det är snarare väldigt bra att låta känslorna komma ut. Jag är aldrig bara en åskådare, jag engagerar mig mycket i mina fotografiska projekt och berörs väldigt starkt av människorna jag möter. Jag brukar varva tunga jobb med lite mindre tunga jobb för att orka med.

Denna bild: Häktet i Criuleni Moldavien, kvinna i cell 3. 2006
Övre bild: Annette Axmacher har nyligen opererat bort en hjärntumör och får håret rakat av sin man Dragan Cikota. 2009

När man jobbar som pressfotograf och har en arbetsgivare och ofta blir tilldelad sina uppdrag känner du då att det ibland hämmar kreativiteten? Har du tid med allt du vill göra så som egna projekt och drömmar eller går skapartiden åt till måsten? Hur handskas du med det?
Jag blir ofta tilldelad jobb, men jag kommer också ofta med egna idéer till större jobb. Till vardags jobbar jag med morgondagens tidning, men har alltid något eget projekt vid sidan om. Vi har ofta tid över för att kunna jobba fram egna idéer och med dem går jag till chefer och ”säljer” in på den avdelningen som jag tror att idén kan passa in. Ibland när måste-göras-jobben tar överhanden så brukar jag tänka att jag har en ”kreativ paus”, det är ibland nyttigt och kan vara lite befriande.

Sydsvenskan är en arbetsplats som uppmuntrar till egna idéer och jag söker och kommer att fortsätta att söka stipendier för att kunna göra de stora projekt som jag vill göra. För att utföra projektet kan vi ta tjänstledigt. Men visst skulle jag bara vilja jobba med egna stora projekt, den drömmen finns fortfarande kvar och det är ju på ett sätt härligt.

Lagförslaget om olovlig fotografering som önskas träda i kraft i Juli 2012 har debatterats häftigt den senaste tiden. Vissa anser att lagen kan gå ut över fotografi som förekommer på publika platser och inte alls i första hand kommer beskydda endast den personliga sfären i sitt hem eller i ett omklädningsrum. Tycker du att denna lag behövs eller kan problematiken som finns om kränkande fotografier lösas på annat sätt? Tror du att lagen kan bli ett hinder i ditt arbete?
Jag tror att lagen kommer att bli ett hinder i mitt arbete, även om jag som professionell fotograf alltid frågar om jag får fotografera människorna i intima miljöer, tex ett omklädningsrum, så kommer det att bli enklare för dem att överhuvudtaget inte släppa in oss i mer intima miljöer, eftersom att det då blir ett förbud. Problemet ligger ju inte hos oss yrkesfotografer, utan det är alla människors tillgång till kameror som gör att bilder kan tas överallt och läggas ut i olika sociala medier, utan människors medgivande. Tyvärr vet jag inte hur man ska lösa problemet med kränkande fotografier, jag tror inte på ett förbud, det kommer att rucka hela yttrandefriheten, men sedan förstår jag problemet med att människor kan bli fotograferade hur som helst av icke professionella fotografer.

Vilket är ditt bästa fotominne?
Jag har många fina fotominnen från reportage och vardagsjobb, jag kan inte kategorisera. Men oftast det som är det senaste är det som ligger en varmast om hjärtat. Jag är precis hemkommen från en resa i Ghana där jag dokumenterat ”häxförläggningar” och där lärde jag känna en flicka som heter Cecilia som berörde mig mycket. Människorna på förläggningen lämnar djupa fotominnen som jag hoppas kunna förmedla på ett fint och berättande sätt.

”Häxförläggning” i Ghana. 2011

Hur har sökandet efter ditt bildspråk gått till? Känner du att du har en personlig stil eller utvecklas du väldigt mycket fortfarande gällande vad du tycker om i färg och form?
Bildspråket är viktigt, jag vet inte om jag söker nya sätt att fotografera, men jag tycker om att byta format, fotografera med film ibland och variera mig med olika kameror. Det är mycket viktigt för min utveckling. Att välja mellan svartvitt eller färg beror helt på situationen och känslan i berättelsen jag vill förmedla. Om man vill få storyn att hänga ihop i en speciell ton så beror det på vad man väljer för format, färg eller svartvitt i slutändan.

Hur tänker du när du skapar? Som amatörfotograf blir man ofta matad med regler gällande bildkomposition, gyllenne snittet och så vidare. Är det saker du tänker på, finns det i ryggmärgen eller är det endast riktlinjer?
Sånt pratade vi en del om på utbildningen, men jag tänker aldrig på det. Minns inte om jag gjort det någonsin. Jag försöker förmedla en känsla, inte gyllene snittet. Det kanske kan vara bra riktlinjer, men jag vet knappt vad gyllene snittet är. En gång hörde jag någon prata om hur linjerna gick i mina bilder på en utställning jag hade. Själv hade jag aldrig tänkt på det så. Däremot kan jag tänka på komposition om det är något som inte känns rätt i bilden, eller om jag vill få en renare bild, men sådant kommer automatiskt när jag fotograferar.

Hur stor del anser du att kameran respektive fotografen har i en bild? Det vill säga, hur viktigt är tekniken, och hur viktig är berättaren?
Tekniken är inte alls viktig för mig, eller jo jag har mina favorit objektiv, förutom det är jag väldigt ointresserad av teknik. Kameran är bara ett verktyg, bilden kommer utifrån fotografen.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Att komma människor nära. Jag är självkritisk och målmedveten.

Använder du dig av något efterarbete i dina bilder i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Om ja, vilken typ?
Jag använder mig av Photoshop. Jag kopierar på ganska likvärdigt sätt, men är mer noggrann till stora reportage där jag försöker hitta samma ton i alla bilder.

Folkets Park, Malmö. 2010

Du har tilldelats en del priser under åren, bland annat Anna Lindhs utvecklingsstipendium och tagit hem segrar i Årets bild. Vad har det betytt för dig?
Mycket. Det har underlättat för mig på många vis. Människor som jag dokumenterar får förtroende för mig som fotograf, både vad gäller mina kollegor på tidningen och personer som jag skall träffa och fotografera. Jag går aldrig och nämner för personer att jag vunnit en massa priser, men om folk vill se min biografi så hänvisar jag dem till min agentur Moments hemsida där jag har lite av min biografi.