I Blickfånget – Annette Pehrsson

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

Första gången jag stötte på Annette Pehrssons bilder var när hon gick under pseudonymen blackeyed på bilddagboken. Hennes stil såg då ganska annorlunda ut mot vad den gör idag. Då var det mycket photoshoppade  kraftfulla färger och kontraster, medans hon nu mera snarare kännetecknas av en drömsk och analog känsla med en hinna av pastell. Men under hela vägen har jag tyckt om Annette för hennes uppfinningsrika idéer, luftiga bildspråk och de fina berättelser hon förmedlar.

Det finns en textrad ur Över sundet med Thåström som går ”Hon bär en doft av nåt som är större” Och det har alltid varit en känsla jag haft när jag ser Annettes bilder, att hon ser saker som vi andra inte ser, och lever i en bit av världen som vi själva inte riktigt kan nå. En fladdrande gardin som kan vara så alldaglig förvandlar hon till ett konstverk med sin kamera, och genom hennes lins blir världen otroligt vacker.

Trots att hon bara är 23 år gammal har Annette hunnit med att både publicera en egen fotobok, göra ett skivomslag till Knock me off my feet av Spatial Unity och framsidan till boken Fury av den bästsäljande amerikanska författaren Koren Zailckas. Annette anser sig vara blyg, lugn och öppensinnad och jag tycker att dessa tre attribut visar sig i hennes bilder. Det ligger en slags tidlöshet över dem som går rakt in i hjärtat på mig. Mellan sina studietimmar avvarade Annette mig några minuter av sin tid för att stilla min nyfikenhet om hennes kreativa karaktär.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
När jag var sju eller åtta år gammal fick jag en kamera av min pappa i julklapp, och jag antar att det var då allt började. I den åldern fotograferade jag i stort sett bara våra husdjur och detaljer på vår familjs sommarutflykter. Min pappa har fotograferat så länge jag kan minnas, och det har alltid funnits ett stort intresse för fotografi även hos min mamma och äldre bror. Fotografering har med andra ord i stort sett funnits i mitt liv ända sedan barndomen, och det har bara blivit roligare och roligare genom åren i takt med att man har utvecklats och upptäckt nya saker.

Var får du din inspiration ifrån?
I princip vad som helst kan vara inspirerande för mig – berörande musik, vackra scener ur filmer som jag skulle vilja återskapa på ett eget sätt, eller något så enkelt som utseendet hos en person, ett klädesplagg eller en fin omgivning (landskap eller inomhusmiljö). Ganska ofta använder jag fotografering som en sorts dagbok för min egen skull, och då är det till största del min vardagliga omgivning som ger inspiration.

En fotograf som också inspirerar mig fantastiskt mycket är Nan Goldin, jag önskar att jag en dag skulle kunna bli lika duktig som hon är.

Naturligt ljus är alltid mitt förstahandsval när det handlar om ljussättning, och här utnyttjade jag solens strålar genom en persienn. Ryggar är också något som återkommer en hel del i mina fotografier, helt enkelt av den anledningen att jag tycker att det är den finaste delen av en människokropp.

Hur stor del av din vardag upptar fotografi idag? Pluggar du/jobbar du med något fotografiskt/ har du som mål att göra det i framtiden?
Det är i stort sett min enda sysselsättning för tillfället, jag sitter väldigt ofta framför datorn och skannar negativ, redigerar eller sysslar med något annat fotorelaterat. Någon gång i framtiden skulle jag helst av allt vilja ha ett eget företag samt ett eget galleri där unga fotografer kan ställa ut sina fotografier. Tyvärr är det ju en ganska lång väg dit, men ingenting är omöjligt.

Ser du dig själv som en konstnär? Om du gör det, tror du konstnärer har en gemensam personlighet på något vis, det vill säga att vare sig man fotograferar, målar, är regissör, skådespelare eller har ett annat kreativt yrke, är en människa med större behov för att uttrycka sig, förmedla och tolka? Eller är det bara yrken som glorifierats?
Konstnär är ett stort ord, och jag tror inte att jag ser mig själv som en sådan. För mig har det alltid funnits en skillnad mellan att vara en konstnär och att vara en fotograf – en konstnär skapar något från grunden och en fotograf använder sig av sådant som redan finns. Däremot tror jag absolut att det kan finnas en sorts gemensam personlighet mellan kreativa människor där det finns ett konstant behov av att uttrycka sig eller att förmedla något, och jag kan verkligen relatera till detta.

Vad det är jag försöker uttrycka eller förmedla är en annan sak, jag vet knappt själv varför jag tar en viss bild ibland. Det finns säkerligen många bakomliggande orsaker till varför vissa känner att de behöver uttrycka sina tankegångar, fantasier eller känslor på ett kreativt sätt – kanske för att helt enkelt må bra eller känna sig duktiga. Jag tror att om man känner sig otillräcklig på andra sätt i livet så är det lätt att känna sig ”bättre” genom att göra något kreativt som man själv känner att man är nöjd med.

Jag hade precis införskaffat mig den här kameran (Fujifilm Instax 210), så jag och min pojkvän bestämde oss för att köra iväg till en plats där det fanns stora rapsfält. Vi sprang runt bland de gula blommorna och till sist insåg jag att det var ett väldigt drömskt ljus nere på marken bland alla stjälkar. Min ”vision” innan bilden togs var att jag ville att det skulle se ut som om någon låg och vilade i en stor djungel av grönska.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Det är en väldigt svår fråga. Jag skulle tro att jag har en relativt bra förmåga att se bilder framför mig innan jag har tagit dem, något som gör det betydligt enklare för mig när jag väl står där med en kamera. Ibland har jag ingen som helst aning om vad jag försöker göra, och jag tror att det ofta beror på att jag inte har haft en viss bild (eller ”scen”) i huvudet innan jag plockat upp kameran.

Du använder dig både av vanlig hederlig film, polaroidkameror och digitala kameror. Vad tycker du är för och nackdelar eller charmen med de olika teknikerna? Föredrar du någon mest?
Jag föredrar helt klart film över allt annat, det ger charmigare och mjukare resultat och är mer genuint i mina ögon. På en filmrulle är varje enskild ruta värd något, till skillnad från digital fotografering där man kan ta hur många bilder som helst. Nackdelarna med att fotografera analogt är att man aldrig riktigt vet hur bilderna blir förrän man har framkallat rullen, och det är mycket som kan gå fel på vägen – kameran kan sluta fungera normalt utan att man direkt lägger märke till det, man kan omedvetet felexponera så pass mycket att bilderna blir oanvändbara i slutändan, filmen kan vara alldeles för gammal även om man tror att det kommer vara okej, och det kan gå åt skogen i framkallningen. Dessa nackdelar bidrar visserligen till dess värde, när man har lyckats med att ta sig igenom en rulle utan problem vill säga.

Fördelarna med att använda en polaroidkamera är att det i princip är en analog kamera som oftast ger fantastiska resultat, men skillnaden är att man får se bilderna direkt. En nackdel är att jag ibland tycker att det är för enkelt att ta en bra bild med en polaroid – nästan vad som helst ser bra ut i en polaroidram. Att fotografera digitalt är väldigt smidigt, man kan hela tiden se resultatet direkt på kameraskärmen och man har hela tiden möjligheten att ta en bild till om man vill förändra något till det bättre.

Samtidigt tycker jag ofta att digital fotografering är väldigt tråkigt, det går nästan för snabbt och det är (i alla fall för min del) inte så mycket hjärta i det. Man fortsätter klicka och klicka på avtryckaren tills man känner sig nöjd, vilket gör att man egentligen inte behöver tänka efter så mycket.

Till vänster: Det här är en polaroid som är tagen med väldigt utgången film – därav den oerhört orangea färgen och att det även saknas ett par delar i övre delen av bilden. Filmen var utgången sen ungefär tjugo år tillbaka, och det är alltid kul att se resultaten när man har använt så gammal film – man vet aldrig vad man får.

Till höger: Tagen under en promenad under en varm sommarkväll. Triangeln i nedre delen av bilden uppkom som ett resultat av att solen reflekterades rakt in i linsen – jag hade inga som helst tankar på att bilden skulle se ut såhär när den kom ut ur kameran, jag var från början mer ute efter en överexponering. Hur som helst så tycker jag nog väldigt mycket mer om den såhär – det blir någon form av mystik med triangeln och personen i den svaga konturen.

Använder du dig av något efterarbete i dina bilder i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
När jag gick på gymnasiet hade vi ett mörkrum som jag konstant använde och gjorde efterarbete i, men nu när jag inte har tillgång till det längre och inte heller kan framkalla filmen själv blir det mest att jag använder Photoshop efter att jag har skannat in mina negativ. Redigering är en viktig del av processen i att ”göra en bild”, och jag efterbehandlar i datorn framförallt för att finslipa det jag påbörjade i kameran. Jag gör aldrig någon direkt avancerad redigering, jag försöker mestadels få tonerna och kontrasterna så som jag vill – och ibland behövs ingen redigering alls.

Du har ofta dig själv som motiv i dina bilder, hur kommer det sig? Är det på grund av brist på objekt att fotografera, är det självporträtt eller representerar gestalten ”dig” något annat?
Det är nog en blandning av alla dessa orsaker, men oftast ser jag inte de bilder där jag själv är med som självporträtt – jag vill mycket hellre att min närvaro i en bild ska kunna illustrera vem som helst, inte mig själv. Det händer då och då att jag får kritik för att det ofta är jag själv i mina fotografier, och ibland anklagas jag även för att vara narcissistisk, och det tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Att jag använder mig själv har absolut ingenting att göra med att visa upp mig själv, hade jag haft någon annan i närheten hade jag fotograferat denna person på samma sätt.

Väldigt ofta verkar folk bara se personen på bilden istället för att titta på bilden i sin helhet. Hur som helst så har jag alltid tyckt att ”självporträtt” är ett jättebra sätt att utvecklas och lära sig nya saker på. Då kan man göra det ifred och ta sin tid utan att behöva känna sig pressad av andras närvaro.

Det här är en dubbelexponering tagen med en Polaroid Colorpack. För mig representerar armarna mot lakanet och den nakna ryggen en sorts längtan efter närhet.

Tror du att man kan träna upp sitt bildseende och sin smak i fotokonst? Absolut! Men jag tror att det allt som oftast sker omedvetet och gradvis under årens gång. Jag skulle tro att det händer genom att man med tiden lär sig mer om vad som ser bra ut i en bild och vad som inte ser bra ut, man lär sig göra bättre kompositioner och man upptäcker konstant nya fotografer som fotografer på ett annorlunda sätt jämfört med hur man själv fotograferar. På gymnasiet var jag väldigt experimentell. Jag sysslade mycket med manipulering, och mina bilder från den tiden ser väldigt annorlunda ut jämfört med hur de ser ut nu.

I takt med att tiden gick började jag inse att jag inte alls gillade manipuleringar och att jag oftast inte tyckte om andras manipuleringar heller. Det kändes väldigt konstlat och rent av fel, ibland. Jag började dras mer mot det ”enkla” och ville fånga riktiga scener istället för att skapa en ”fantasi-scen” med flygande objekt och allt vad det kunde tänkas vara.

Vill du veta mer om Annette? Besök då hennes hemsida eller blogg

Samtliga bilder i inlägget är skapade av Annette Pehrsson