I Blickfånget – Anders Petersen

Följ med i tio spännande, utforskande och mumsigt mysiga intervjuer med svenska fotografer.

Anders Petersen är ett stort namn inom svenskt fotografi, och också en välkänd ikon utomlands. Under hans mångåriga fotokarriär har han mottagit flera priser för sitt arbete så som ”The Arles Contemporary Book Award för 2009″ i Arles, Frankrike för boken From Back Home tillsammans med JH Engström. Hans kanske mest kända fotografi är en bild av en man och en kvinna vid namn Lily and Rose. Bilden kommer från hans debutbok Café Lehmitz och är omslagsbilden för Tom Waits LP Rain Dogs.

Innan mitt telefonsamtal med Anders hade jag en bild av honom som en stängd person med många fasader. Hans bildspråk säger mig att han aldrig talar om hela historien, du får själv fylla i luckorna och han vägleder dig inte för att visa vad som är rätt eller fel. Och jag har delvis rätt. Anders tycker inte om stämplar. Han gillar inte fack eller att kategorisera och vill ge oss betraktare gåvan att få tolka själva.

Men att säga att Anders på grund av sin mystik därför är en man med många fasader är helt fel. Han är en blyg men öppensinnad person som ser fotografi som ett sätt att uttrycka sig, när orden inte räcker till. När han ska beskriva sig själv säger han att han ser sig som nyfiken och någon som inte släpper taget om sina idéer. Han tycker också att han är förvirrad, primitiv och stundtals ganska naiv. En person som lätt förlorar kontrollen och gör allting fullt ut.  Jag tror att det är just det här som gör att Anders har vunnit så stor framgång, för att det syns hur mycket han hänger sig åt sina projekt och hur djupt han kliver in i sina historier. Jag är glad att jag fick några minuter av hans tid för att få chans att utforska honom lite närmare.

Hur uppkom ditt intresse för fotografi?
Jag höll på att måla och skrev innan, men det var för ensamt. Så träffade jag några människor som plåtade och samtidigt träffade folk. Och jag gillade folk. Det var så det började.1966 på våren, då var jag 22 år.

Från att du tagit upp kameran för första gången, när gick du över till att faktiskt bli en fotograf som tjänade pengar på ditt yrke? På en gång. Inte särskilt bra, men… Jag bestämde mig tidigt att om jag skulle hålla på med det här så måste jag försöka försörja mig också. Jag jobbade bland annat för Tidningen Vi och Stadsmuseet. Jag gjorde egna projekt också som jag försökte sälja till konstrevy och olika institutioner så som bibliotek.

Vad är ditt närmsta mål just nu och i framtiden?
Att fortsätta och hålla på. Jag försöker dels göra nya grejer, dels sätta ihop gamla grejer med nya grejer. Det är någonting som jag kallar för City-diary, som en typ av stadsdagbok från olika ställen. Och så håller jag på med London just nu och det ska bli en bok och eventuellt en utställning. Och så håller jag på med mitt vanliga dagboksfotograferande, såklart. Jag gjorde en bok om Rom 2005, som hette Roma, a diary, och den är slutsåld nu så de vill att jag ska göra en större bok om Rom. Så jag tänkte åka dit ner och plåta igen och sätta ihop de nya bilderna med äldre bilder och se var jag hamnar.

Sen fick jag nyligen besked om att de vill ställa ut mig på Bibliothèque Nationale i Paris. Det är en jättestor grej för mig. Det blir en massiv retrospektiv utställning plus att det även kommer ut en bok. Det är väl de närmaste planerna. Sen är det andra saker också, längre fram, men de vill jag inte riktigt prata om, för pratar man för mycket så laddar man ur batterierna lite.

Till vänster: Lilly och Rose, Café Lehmitz, Hamburg, 1967 -1970.
Till höger: Teddy, ESPS, Ekbacken, 1995 (från boken Ingen har sett allt)

Var hämtar du inspiration?
Genom att träffa människor, genom att läsa, se utställningar av målningar och konst. Kanske inte så mycket fotografi utan mera målade bilder. Jag tycker om de holländska mästarna från 1500 och 1600-talet, men också konstnärstalanger som Marlene Duma och Lucian Freud. Jag läser just nu Murakami, en japansk författare som jag tycker mycket om. Han öppnar upp väldigt mycket, en fantastisk författare. Men jag hämtar också inspiration från olika Workshops, när jag träffar folk och de visar bilder så blir jag inspirerad.

Vad skulle du säga är dina styrkor som fotograf?
Jag skulle nog snarare vilja hålla mig till mina rädslor. För jag är nog inte särskilt stark, tvärt om. Jag är ganska svag, ängslig och rätt blyg. Men att vara rädd, betyder inte att man är rädd för att vara rädd. Det är snarare så att det är en trampolin. Det har jag gemensamt med många, att man använder sin rädsla för att hoppa. Som en studsmatta.

Jag blir lite förvånad när du säger att du ser dig själv som en ganska rädd och blyg person, för du har å andra sidan en fallenhet för att få människor att ge ut en stor del av sig själva och vara väldigt intima i dina bilder. Hur lyckas du få fram dessa sidor hos människor, trots din rädsla?
Jag har väl ingen speciell teknik egentligen. Jag är den jag är med alla de handikapp och alla de tveksamheter som man har som människa. Det är en salig blandning utav både positiva saker och negativa saker. En sak som jag kanske skulle säga är att när jag träffar människor går jag inte fram som fotograf i första hand utan jag går fram som en medmänniska. Som en människa som har en kamera, inte som en fotograf som är en människa. Jag har en liten kamera, en väldigt liten amatörkamera. Det kanske är det. Att det inte är så skrämmande då.

Stockholm, 1987 (ur boken Fotografier/Photographs 1966–1996)

Anser du dig vara ett proffs, och hur definierar man ett sådant? Handlar det om tekniskt kunnande eller andra faktorer?
Jag tycker inte att tekniken är särskilt väsentlig. Jag vill ju naturligtvis kunna kommunicera med andra människor, med betraktaren och publiken, men jag försöker samtidigt få ett språk som har min personlighet. Och på så sätt, från mig själv i alla fall, vinna en trovärdighet. Jag har inte så stor repsekt för teknik, på så sätt att jag inte till varje pris köper ett objektiv, även om det är väl utvecklat och bra, men dyrt. Utan huvudsaken för mig är att det är hyggligt skarpt och att kameran fungerar. Sen är det upp till mig, de andra sakerna. Att formulera mig, att få en närvaro, att få en sorts feber som jag kan identifiera mig med i bilderna. Professionalitet innebär bland annat yrkeskunskap, men det är inte det jag i första hand uppskattar hos en målare eller en författare eller en musiker.

Fotografi handlar ju inte om fotografi, egentligen. Det handlar oerhört mycket om den människan som står bakom kameran. Det handlar om temperamentet och den personlighet som har formulerats, oavsett vad man har fotograferat. Och det är en utgångspunkt, det är en plattform som jag tror att jag alltid utgått ifrån. Att fotografi handlar lika lite om fotografi som musik handlar om musik eller en bok handlar om litteratur. Jag tror att yrkeskunskap och professionalitet kan vara en riktig akilleshäl. Det kan ta loven utav många fantastiska fotografer, därför att det blir så otroligt perfekt. Och livet är inte perfekt.

Hur tycker du att det tänket yttrar sig i dina bilder?
Det är bara att se på mina böcker, det syns tydligt tror jag. Jag har gett ut bortåt 30 böcker och för mig har de alla en tydlig koppling med mig själv. Om det inte vore en förlängning av mig själv så skulle jag inte syssla med fotografi. Ju mer man håller på och desto mer man skapar så närmar man sig idén av ett självporträtt. På gott och ont.

Du säger själv att du försöker ha ett språk i dina bilder som speglar din personlighet, hur har sökandet efter ditt personliga bildspråk gått till?
Jag har inte sökt, det har bara blivit så. Jag är däremot idag mer observant på att jag faktiskt har ett sorts förhållningssätt än jag var tidigare. På 60 och 70-talet var jag inte så observant på det, men ju äldre jag blir och ju mer jag håller på så ser jag att det är ett förhållningssätt. Det handlar om att vara på ta-avstånd. Att vara närvarande. Det var därför jag kallade en av mina böcker för Close Distance, Nära avstånd.

Om du har båda fötterna i situationen hela tiden, då blir det fel. För att få något bra visuellt reslutat så ska man ha ena foten utanför, och ena foten i, för om du är allt för närvarande och koncentrerad, och allt för uppe i situationen, då äts du upp av den och glömmer bort att fotografera. Och det är typiskt mig. Jag har nu oftast en fot utanför, för att jag har gjort många misstag.

Du fotar endast i kontrastrikt svartvitt, hur kommer det sig att du gjort det valet?
Jag tycker att det är rätt mycket färg i svartvit. Då begränsar du dig inte till färgerna utan varje människa som tittar på mina bilder kan lägga till sina egna färger. Jag har gjort massa färg men det var längesen, för 30-40 år sen. Jag tycker om svartvitt och har alltid gjort det, helt enkelt.

Stockholm, Folkungagatan, 2000 (ur boken Close Distance)

Har du någon gång drabbats av fotokramp, det vill säga fått prestationsångest för att du känner så höga förväntningar från dig själv eller din omgivning?
Ja, det får jag hela tiden. Senast nu i London. Det var så kallt och alla människor frös och jag frös, och då tänkte jag “Vad ska det bli utav det här nu då? Det här blir ju ingenting om jag bara går runt och fryser”. Då kändes det lite hopplöst.

Vad driver dig att ändå fortsätta, trots att du känner så?
Jag tror att det är de frågor som jag är intresserad utav som driver mig. De frågorna är egentligen inte så viktiga att hitta svaren på, utan för mig handlar det mer om att fortsätta ställa frågor. För jag är rätt nyfiken. Då är det bra att ha en ursäkt som heter kamera, för att ta reda på saker och se vad som är bakom dörrar.

Har det alltid varit människor du i huvudsak fotograferat?
Jag plåtar allt möjligt mellan himmel och jord. Jag gillar djur, landskap, strukturer, form, ljus och frånvaron av ljus. Jag gillar allt mellan himmel och jord, men mest människor.

Vad är det i människan som fascinerar dig?
Möjligheten till identifikation. Egentligen spelar det ingen roll var vi kommer ifrån, vilken generation vi kommer ifrån, vilken socialgrupp, kultur eller geografiskt avlägsen plats vi kommer ifrån. Vi tillhör samma familj. Vi är släkt, och för mig är det viktigt att ta fram det som förenar oss, istället för att betona det som isolerar oss. Jag kan bara fotografera saker som jag identifierar mig med, vare sig det är djur eller människor. Det låter så konstigt när jag säger så. Men lite så är det. Det är väldigt enkelt och primitivt.

Jag försöker lägga undan huvudet när jag plåtar. Det intellektuella har mycket lite med det visuella att göra, medans det emotionella har med det visuella att göra. Därför är det bilderna som handlar om känslor, hjärta och mage som jag framför allt får ett resultat utav. Där är det inte så mycket huvud inblandat. Jag analyserar bilderna efter att jag har tagit dem, när jag är på kontaktkarte-stadiet. Då bestämmer jag mig för vilka som är bra och funderar på varför, men det är nästan ändå gången jag gör det, när jag fotograferar använder jag inte huvudet.

Kina, Österåkers fängelse, 1982 (ur boken Fängelse)

Använder du dig av någon efterbehandling i dina bilder, i mörkrum eller bildbehandlingsprogram?
Ja det är alltid efterbehandling, det är klart. Arbetar man med ett uttryck så är efterbehandlingen ett sätt att vässa profilen, markera strukturen och säga det man vill. Det är därför det tar så lång tid, speciellt när man är analog, som jag. Jag kan hålla på med en kopia i 2 dagar och det är lite genant egentligen. Det är förfärligt att det tar så lång tid.

Den typen av efterbehandling är den som tillhör yrket, att efterbelysa, pjatta, göra skuggningar, använda blodlut. Och på det sättet formulera sig och få ett trovärdigt uttryck så det stämmer överens med än själv och de känslor man hade när man plåtade.Det är inte bara att scanna in ett negativ eller slå en kopia så är man klar. Om du är digital använder du Photoshop för att precisera vad du vill säga och fixar till, mörkar, upp, ljusar ner. Och det är samma princip som jag följer.

Vill du veta mer om Anders? Besök då hans hemsida

Samtliga bilder i inlägget är skapade av Anders Petersen, de två översta bilderna är inte en diptyk.