Vi ser idag allt fler tidningar som tar politisk ställning mot det skeva skönhetsidealet. En välkommen utveckling som framförallt möjliggjorts av konsumenternas ökade medvetenhet. Tidningarna vill förstås fortfarande sälja lösnummer, men skillnaden nu är att folk är mer uppmärksamma på debatten kring skönhetsideal och beredda att stödja tidningar som tar ställning. Hur viktigt det är med information har jag tjatat om förut.
Det som igår hette ”Vi kan inte ha fula modeller på omslaget eftersom de inte säljer” har idag alltså blivit ”Vi har fula modeller på omslaget eftersom de säljer”. Och när jag säger ”fula” menar jag förstås bara en beskrivning av modeller som inte följer det traditionella idealet. Ingen värdering i ”fula” här alltså.
För snygg i verkligheten
Den senaste tidningen att haka på trenden är australiensiska Marie Claire. Men den här gången var dock inte reaktionerna lika positiva. Modellen är nämligen Jennifer Hawkins, bland annat utnämnd till Miss World 2004. ”För snygg även som oretuscherad” och ”dålig förebild” tyckte många. Och plötsligt hjälpte det inte att omslagsbilden skulle auktioneras ut för att stödja Butterfly Foundation som jobbar mot ätstörningar.
Även det här med att ha för snygga modeller när man ska tjäna politiska poäng har jag bloggat om förut. Vill du framhäva hur vanligt folk egentligen ser ut måste du verkligen visa upp vanligt folk med tillhörande skavanker och defekter.
På sikt vill vi väl tycka om alla friska kroppar?
Å andra sidan tycker jag Marie Claires snygga modell utmanar vår uppfattning på ett sunt sätt. Nu när vi har matats med ett visst skönhetsideal i många år kan det visserligen krävas en initial motreaktion. För att återfå balans behöver vi låta människor som avviker från idealmåtten få utrymme på omslag, i butiker och i reklam. Men på sikt vill vi väl nå ett läge där alla kroppar kan hyllas (förutom sjukliga tillstånd som avmagring pga ätstörning eller extrem fetma)?
I förlängningen blir det konstigt om vi ska rata människor som av naturen (utan retuschörens hjälp) är snygga eller vad vi nu vill kalla det. Vi vill inte att man måste ha smal midja och långa ben för att duga. Men vi vill ju inte heller skapa en ny ordning där man inte duger OM man har långa ben och smal midja.
I någon bemärkelse tycker jag alltså att Marie Claire är före sin tid. Vi måste fortfarande balansera det enformiga skönhetsidealet som rådit i många år och behöver därför tydliga motbilder. Men i framtiden måste vi kunna uppskatta Jennifer Hawkins lika mycket som en naturlig Svensson med lite veck och celluliter.
Om Anders
… för visst är väl poängen just att ALLA ska vara välkomna, oavsett vilka ”idealen” är? Att bara förskjuta idealen hjälper ju föga.
Vi människor har ju alltid haft ideal, ibland ska man ha varit ljushyad, ibland brunbränd, någon gång fet och nu pinnsmal. Dagens ideal på magasin-framsidor är ju självklart ganska sjukligt och ouppnåeligt. Men det är lite där haken ligger, idealen kommer alltid vara svåruppnåeligt. Med dagens teknik kan vi vrida om det och ta steget ännu längre. Men jag tror helt enkelt inte att vi människor är funtade på det sättet att det kommer att uppstå ett ideal där alla passar in. Det låter kanske lite uppgivet?
Debatten är nyttig, att låta folk komma till tals men jag tror helt enkelt att vi måste lära oss att skilja på det ouppnåeliga idealet och lära oss ändå att acceptera sina egna brister och svagheter. Självklart skall vackra människor få vara på framsidor, mer än gärna om man frågar mig.
De motreaktioner som kommit på Marie-Claire covern säger ju mer om motreaktionärerna själva.
Vi människor borde lära oss att acceptera våra egna brister och fel och njuta av skönhet vare sig den sitter på den egna kroppen eller andras kroppar.
Problemet är mycket större än att det löses med vackra oretusherade människor på framsidorna. Hur man skall lösa problemet kring alla som drabbas och ätstörningar och dålig självbild är det ingen som har koll på. Men JAG VET att så svart-vit är inte världen att det försvinner bara för att tar bort vackra människor på omslagen.
Intressant bloggpost för övrigt. Är ju ingen storläsare av den sortens magasin men det första som jag reagerade på, blixtsnabbt, det första som min blick reagerade på i bilden var modellens små veck som naturligt uppstår i midjan hur smal man än är…
Intressant kommentar, Fredrik! Jag reagerade också på vecken och blev lite glad: 1) vecken var inte bortredigerade 2) även snygga människor har lite veck här och där.
Annars hörde jag ett intressant inslag på radion i morse, kanal P1. I Sydafrika har de problem med fetma bland svarta kvinnor, nästan samma nivå som fetman i USA. I Sydafrika är kraftiga kvinnor ett ideal (bland majoriteten). De visar med sin stora kroppshydda att de varken har aids eller annan sjukdom. Nackdelen är att dessa kvinnor drabbas av välfärdssjukdomar.