I Sverige pågår en konstant debatt. ”Vad är egentligen ett snyggt foto”. Mina kära studenter i distanskursen har med Göran Segeholms hjälp fått ett mycket bra perspektiv på detta.
Men ni, mina vänner, är fortfarande oförstörda i er sköna frustration. Visst är det skitkort som hela tiden vinner tävlingar?
Därför tänkte jag du kunde få dunka ner dina argument här. Du behöver inte vara snäll eller nåt. Använd kommentarerna på detta inlägget och passa på att spy galla över fotografi du inte tycker om.
Får rådjur i motljus dig irriterad? Eller kanske oskarpa konstfoton på pensionärer som är ensamma? Bara skrik ut det nu. Dagen i ära är kommentarerna öppna bara för detta. Vad är det sämsta foto du kan tänka dig, som någon annan tycker är bra?
Om Mattias
Själv har jag väldigt svårt för bilder av den typen som Jens Assur tog på Umeås universitet.
Det finns inget som helst i de bilderna som tilltalar mig, och det är sådana bilder jag ogillar.
Jag skrev ett långt inlägg och radrade den innan jag kommenterade. Det kändes som att det blev person angrepp. Det är inte meningen. Men det är alltid så att skit bilder vinner alla tävlingar. totalt överexponerade, bilder som inte säger så mycket utan bara är ”udda”. Jag kan fortfarande inte förstå förra årets vinnare av gp i kamera och bild, killen från Oskarshamn. Enligt mig var hans bilder lika bra som min svärmor tar och han vannn. Det blev ju skriverier om detta efteråt men han var ”udda” så det var klart att han skulle vinna. Det gjorde i alla fall mig arg. Det finns så mycket mer att skriva om det härämnet men jag märker att jag börjar blir irriterad när jag börjar tänka på alla dessa….fotografer så det är bäst att a.
Som Göran säger finns det ju många kategorier av bilder och varje kategoris har för mig olika synsätt. Generellt för alla kategorierna, tycker jag, är att de skall ha ett budskap och en mening som skall få betraktaren att stanna till, fundera på bildens innehåll, även om det bara blir en kort flyktig tanke, och sedan kunna skapa sig en egen uppfattning om meningen och budskapet. Kan man inte göra det är bilden riktigt dålig. Alltför abstrakta bilder hamnar ofta i den gruppen, precis som udda konst. Håller med om att Jens bilder är svåra att ta till sig. Men som sagt, smaken är som baken…
Och alla ”bilder” som hamnar överst i de flesta tävlingar är till 80% i Svart/Vitt !
I senaste K&B är 8 bilder av 10 i S/V.
Fast vinnarbilden tycker jag i ärlighetens namn var värd att vinna.
Nog är det väl så att det är den konstigaste bilden eller för den del målning som drar ögonen till sig och på så sätt också då vinner och får en massa expertisutlåtande. Svårast har jag för sådana bilder som t.ex. en närbild på en cykelpump , en rostig spik eller något annat i den genren. Döper man också sin bild till något halvknepigt så blir man garanterat antagen i tävlingen och kanske till och med aspirerar på topp tre. Nej, fram för lite hederligt bildhanterande med vackra landskapsbilder eller porträtt som också ska ha en chans att få vinna någon gång. Det är väl tyvärr så att den sortens bilder inte är fina nog för dem föreställer ju inget absurt eller knepigt. Det var mycket gnäll på en och samma gång, men det var ju det som var meningen.
Michael S
”Jag köper en digitalkamera och kallar mig fotograf” Ja, vart tog hanverkskunnandet vägen? Vart tog självkritiken vägen? Lägga ut ”ALLA 92″ alternativbilderna på samma katt på ”Flickr” eller ”fotosidan”? Tävla med bilder utan innehåll/bra teknik? – Hur var det nu; ”Lär dig reglerna för att kunna bryta mot dom” Förr lärde man sig fotografiska grundregler och gjorde revolt genom att bryta mot någon av dom. Idag kan man trycka av 10 bilder på 1 sekund och hoppas att någon blir konstnärligt suddig och ful och med ett ”personligt uttryck”. Drömmen om genvägen till ära och berömmelse. Jakten har gått in i en ny fas…jakten på de utrotningshotade bra bilderna. :-)
En tanke: Skulle en kurs i självkritik ge bättre bilder än en kurs i digitalfotografi?
Jag hatar små, lågupplösta jpg-bilder. Det är det värsta jag vet. Särskilt när det är en bild på något jag behöver till en annan bild.
”fine art nude” gubbsjuka män fotograferar unga avklädda tjejer.. förutsägbart och tråkigt tråkigt.
Man måste förstå domarna i vissa fall. De har troligtvis stött på ett hav av bilder där den ena bilden är bättre genomförd än den andra. Fotografen som för fjärde gången stigit upp klockan 03:00 och åkt de där milen och gått de där kilometrarna, suttit knäpptyst i timmar, för att kunna knäppa en fågel det perfekta ljuset på morgonen och fått en: ”Eeeh, fin bild. Som ett vykort ungefär. Nästa!” kommer naturligtvis bli förbannad när en överexponerad rakt-på blixtbild kammar hem storpotten. Det som domarna verkar döma efter är bildidén och inte genomförandet och det som sticker ut från mängden blir bra. Det som är nytt är bra. Varför blir foton på grekiska små hus mycket intressantare i ögonen på folk än min 70-tals kåk?
Jag har varit mer än lovligt upprörd tidigare tills jag ifrågasatte vad jag försökte bevisa med att skicka in bilder. Ett slags godkännande och bevis på att mina bilder duger. När detta uteblev så kände jag mig plötsligt otillräcklig. Nu hoppar jag över hela rasket. Jag är nöjd med att mina bilder inte blir som de blir av en slump, att jag kan hantera de flesta situationer från sport till stilleben och att jag verkligen framkallar bilder. Helt plötsligt blev det roligt att fotografera igen…
Perm: bra sagt :) håller fullständigt med :))
Efter att ha tittat på Göran Segeholms lektion (som för övrigt var väldigt väldigt bra) började jag fundera en hel del på vilken av hans fyra klasser jag gillar och det var inte helt enkelt att svara på. Hantverksmässigt bra foton är alltid kul att se, de där som får mig att tänka ”om jag bara kunde ta sådana bilder…” men sedan finns de där bilderna som man bara älskar men inte vet varför. Själv har jag svårt för ”konstnärsbilder” med någon naken person omgiven av huvudlösa dockor, typ.
Jag hatar verkligen bilder som fotografen kategoriserar som ”fine-art” som egentligen hör hemma i typ Moore, och som inte har någon känsla eller hantverksmässigt i sig över huvud taget!
Folkgrupp framför turistattraktion.
”Mingelbilder” i tidnignar där man för ”partystämningen” hållt kameran snett och får obalanserade bilder.
Mina egna misslyckade bilder är de jag tycker allra sämst om. Särskilt när det är för sent att ta om dem.
Jag tycker att det med bra / dålig bild och bra / dålig fotograf är ett intressant samtalsämne.
Som Ola skrev tidigare, jag köper mig en digitalkamera och kallar mig sen för fotograf.
För mig är fotografering en fritidssysselsättning, ingenting jag någonsin kommer att leva på…Jag har inte så stora krav på att mina bilder ska vara toppenbra, jag försöker istället fånga ett ögonblick om så detta ögonblick råkar bli lite överexponerat, eller kanske rent av oskarpt så kan den bilden ändå betyda någonting för mig, den väcker ett minne, får mig att dra på smilbanden.
Förmodligen så skulle den bilden aldrig nånsin hamna på topp tio varken på flickr eller någon av alla dessa fototävlingar men för mig är den värt någonting speciellt.
För mig är det fotografi.
Kalla mig gärna egennyttig men trots allt så gör jag det för mitt egna nöje, jag skiter fullständigt i om någon annan tycker jag är en dålig fotograf, gör fula bilder…tilltalar det mig så är jag mer än nöjd.
Sen måste jag ju flika in att min gamle far är förjävla dålig på att fotografera, men konstigt nog så blir han lika glad åt sina överexponerade och oskarpa bilder som jag blir åt mina.
Jag gillar alla bilder som berör mig på ett eller annat sätt. Det är inte svårare än så. Det kan vara tekniskt perfekta bilder eller ful-bilder med oskärpa och konstiga perspektiv. På samma sätt kan jag vara helt oberörd av bilder i båda kategorierna. Men det innebär inte att det är ”dåliga bilder”, bara att det inte är bilder för mig. Och det är en enormt viktig distinktion. Det är som böcker. Det är lönlöst att prata om vad som karaktäriserar en ”bra bok” i ett allmänt perspektiv. Jag vet vad jag tycker är bra, du vet vad du tycker är bra. Går våra åsikter isär har båda rätt!
Säg att jag är domare i en fototävling och fastnar för en smutsig, oskarp bild av en gammal ensam människa. Kanske blir jag berörd av bilden för att den påminner mig om min morfar som tillbringade sina sista år i ensamhet och sorg över sin förlorada maka. Bilden väcker någonting inom mig som får mig att gilla bilden. Vem har då rätt att säga ”MEN HALLÅ!!!! Bilden är ju askass! Kolla på perspektivet! Kolla på kompositionen!”? Ingen. Däremot står det vara och en fritt att tycka att bilden inte ger samma personliga beröring.
Ingen konstform är objektiv. Anser du dig veta hur en ”bra bild” i en universell aspekt ser ut har du förmodligen begått ett tankefel. Eller så har du lyft upp bildkonsten till att bara handla om teknik och förlorat djupet som gör konsten intressant.
Så kom ihåg nu: Domaren har rätt när han säger att det är en bra bild som vinner. Och du har rätt när du säger att det var en dålig bild som vann. Så. Kan vi sjunga ”We shall overcome” nu?