En kärleksberättelse med eftertanke

Jag måste berätta något fantastiskt idag. Jag fick ett brev för inte så länge sedan. Det var från två personer – Adam Nouno och Sara Carlehed – som ville berätta något för mig. Så här skrev de:

Brevet

- Den här bilden förändrade allt. Som du ser så tyckte du om den här bilden och det gjorde även en av dina följare @saracarlehed. Det var den här bilden som gjorde att vi fick upp ögonen för varandra.

Efter ett tag så började vi gilla varandras bilder, både gamla som nya, och även lämna små små kommentarer. Det här växte till att vi började maila varandra. Vi hade inga gemensamma vänner och bodde 38 mil från varandra.

Det var något hos varandra som vi inte kunde släppa. Vi bestämde oss för att träffas och resten är som det brukar heta historia. Vi kom nyligen hem från Rom där vi förlovade oss.

Vi brukar ofta spekulera i vad som hänt om du inte tyckt om bilden. Så än en gång tack Sanna, du förde oss samman!

Vi borde alla gilla mer!

Det där brevet lämnade mig inte bara våt i ögonvrån och rejält glad i magen för Adam och Saras skull. Jag tänkte också tanken ”vi borde alla gilla mer!”.

Varje dag ser jag så otroligt mycket vackert som andra fotograferar. Men jag är egentligen ganska dålig på att säga högt hur bra jag tycker att det är. Vare sig det gäller att trycka på en gilla-knapp eller skriva en uppskattande kommentar. Jag gör det, men jag gör det nog alldeles för sällan. Och jag är nog inte ensam om det. Kanske känner du igen dig.

Både du och jag vet hur oerhört glad man blir när någon säger att det man gör är bra. Det är som bränsle för kreativiteten och för själen. Att någon säger något fint som värmer i hela kroppen kan vara gnistan som får en att fortsätta skapa.

Och tänk sedan den helt tokiga tanken: När du gör någon glad genom att trycka på gilla-knappen så kanske det också leder till något större. Att du skapar länkar mellan människor som upptäcker varandras bilder och till slut också varandra.

Det är allt bra fint.