Titta noga på bilderna i det här inlägget. Det är döda foton som är återuppståndna. Digitala foton som färdades mot ljuset i slutet av tunneln men aldrig nådde fram. Deras tid var lyckligtvis inte inne. De var inte redo att förenas med morbror Kodak och gammelfarfar Daguerre i bildhimlen. Istället kastades de brutalt tillbaka till vår dimension via en portal som heter SPPR.
Bilderna är från min Norgevisit för ett par veckor sedan. Min pappa är norrman och min barndoms somrar tillbringade jag i Drøbak, ett litet samhälle en bit utanför Oslo. Nu återsåg jag allting för första gången på nästan 15 år och kameran gick förstås på högvarv.
Jag fotade huset farmor och farfar bodde i, bryggan där jag lärde mig att simma, fotbollsplanen pappa fick gå runt för att få mig att somna i barnvagnen, hamnen där farfar hade sin båt, osv.
Jag tog alltså högvis med foton på saker som verkligen betydde något för mig. Så det kändes extra kul att föra över dem till datorn och få titta på dem igen i lite större version. Såvida inte…
Mitt under överföringen fick jag ett felmeddelande och allting avbröts. Jag tog ut kortläsaren och satte i den igen. Till min förskräckelse påstod datorn att minneskortet nu innehöll under 2GB data, trots att jag visste att jag hade över 6GB bilder. Jag förde över det som fanns kvar och nästan inga av mina bilder från Norge överlevde. Det mest ironiska var att sista bilden föreställde Skriet på Munch-museet i Oslo. Förbannelse?
Bedrövelsen tilltog när jag konstaterat att mjukvaran på min dator inte kunde återskapa någonting. Jag frågade Fredrik och han tipsade om Stellar Phoenix Photo Recovery.
Jag körde programmet. Det tar tid att snoka igenom ett 16GB minnekort kan jag säga. Men så plötsligt! Ett efter ett började mina saknade Norgekort ticka upp på skärmen! Till och med ett gäng extra foton som jag raderat med kameran direkt efter fototillfället. Programmet hittade verkligen allt! Jpegs, raw-filer, thumbnails – allting kom hem till pappa!
Kom alltså ihåg att det kan finnas en räddning om du råkar ut för något liknande. För mig hette den SPPR, men det finns helt säkert flera liknande program där ute som gör ett lika bra jobb.
Om Anders
Det där är ju kalasbra. FAst det kom med ett extra ”http://” i länken till SPPC… ;-)
Det finns bra gratisalternativ också.
T.ex. PhotoRec
http://www.cgsecurity.org/wiki/PhotoRec
Tack Isidor. Fixat.
Tack för tipset Erik. Jag testade aldrig det programmet. Däremot ett par andra recovery-program som inte lyckades hitta ala mina bilder. Så det kan vara värt att tänka på. Om ett program misslyckas är hoppet inte ute.
Fortsätt gärna tipsa om fler recovery-program i kommentarerna.
Jäkla bra tips! Det handlar ju inte om det händer utan när… *SUCK*
Anders, vad har du för deadline när det gäller MontageDVD,n?
Ingen alls just nu. Men alla förberedelser är gjorda och bara inspelning återstår. Måste dock hitta tid i studion och just nu är saker som har med andra kurser att göra prioriterade.
Den kommer nog inte i september, så mycket vet jag. Men sen ser det ljust ut. :)
Heh och jag har lärt mig att inte ha mer än ett 8gb kort i kameran för att vara på den säkra sidan ;)
RescuePRO heter ett litet program jag fick med till ett minneskort. Det har räddat mig en gång. Det hittade ALLT plus lite till *s*
@Daniel: Just det. SanDisks rescuePRO följer med de flesta minneskort, åtminstone extreme-varianten tror jag. Det är first line of defense. Misslyckas rescuePRO får man söka nya program.
Vi lever i ett digitalt mörker. När forskare tittar tillbaka på tiden 1994-2010 kommer de minst sagt vara konfunderade. I början av 90-talet skickade vi fortfarande brev (med frimärke). Jag har massor med brev och kort från vänner sparade, till exempel kort från farmor när jag fyllde 1. Hur många har ett e-mail från mitten av 90-talet kvar?
Vad det gäller bilder är det nästan ännu mer tragiskt. Jag jobbade tidigare på ett multinationellt företag som levererade SAN-lösningar (läs hårddiskar och backup) till banker mm. Under tiden när jag jobbade där fick en kollega som jobbade som tekniker på företaget en hårddisk-krasch hemma. Han erkände att han inte tagit backup på flera år, så ALLA bilder från 2004-2007 var på ett ögonblick borta. Klantigt kan tyckas, men hur ska medelsvensson klara av att ta backup på sina bilder när inte ens en expert inom datalagringsområdet ids ta backup?
Det är ett otroligt problem och det verkar inte finnas en lätt lösning. Visst kan man köpa en nätverksdisk som dessutom är speglad, men det gäller också att man får in rutinen att använda den. Det är heller inge vidare att ha backupen i samma rum som datorn eftersom båda lär gå sönder vid en brand. Jag känner inte heller att jag vill ladda upp mina bilder till någon lagringstjänst på nätet. Tänk om företaget blir hackat?
Själv har jag löst det så att jag sparar bilderna på två olika hårddiskar i hemmet, och någon gång ibland (inte tillräckligt ofta) lägger jag dem i ett bankfack. Hur gör ni?
det är asbra! alla mina foton från min skolavslutning i nian försvann genom samma process, felmeddelande under överföringen, men jag fick allt tillbaka :)
Och vilka fina foton! den översta har underbara färger
Hur jag gör? Hårddiskar normalt förvarade på jobbet. Ibland tar jag hem dem och gör en kopia med det trevliga gratisprogremmet SyncBack.
Och när man har prövat alla alternativen och inget fungerar eller om man brutit av kortet eller om kortet har brunnit eller så vidare så skickar man in kortet till recovery.se så tar dem massa pengar men man får tillbaka bilder…
Om backup – förutom att ha en extra kopia på bilderna hemma så är en onlinetjänst att rekommendera. Det finns tjänster (exvis Carbonite http://www.carbonite.com/) som tar backup på hela dina pc (tar lååång tidför första backupen) för 56 USD per år.