Det gömmer sig hundratals guldklimpar i form av inlägg i vårt arkiv. Detta är en repris från förra året.
Man gör upptäckter när man verkligen studerar sitt eget bildbibliotek. För bara ett par år sedan var jag rädd att dra upp ISO på kameran. Det var någonting som jag förknippade med att få rätt rejält usla bilder tillbaka. Bilder med skitfult brus. Det hatade bruset.
Det var ett nödvändigt ont som jag gjorde när det var dunkelt inne. Ibland kanske jag till och med struntade i att ta bilder, för jag hade hellre ingen bild alls än en med fult brus.
ISO 6400
För ärligt. Det blev inte särskilt ofta så vackert. Hur jag vände och vred på resultatet så blev de bilderna med högt ISO – högst kunde jag knäppa med ISO 1600 på den tiden – de minst älskade. De fula ankungarna i bildarkivet. Och det ska tilläggas att det också var JPEG som gällde för mig. Tiden innan raw knackade på dörren.
Men så hoppar jag fram till dagens bilder. Ett konstaterande är att de där bilderna med höga ISO-tal, bilderna med mer brus, de har ökat ganska markant. Och det är inte bara dunkla inomhusbilder längre, utan bilder tagen mitt på ljusa dagen dagen med ISO 6400. Hur blev det så?
ISO 5000
För det första. Kamerorna har blivit duktigare i sin brushantering. Det är det fina med utveckling. Det är inte längre lika fult. Men det är nog inte den största anledning till förändringen i mitt bildarkiv.
Jag har lärt mig att gilla brus. Jag brusreducerar i princip aldrig, trots att det finns riktigt bra verktyg som kan fixa det åt mig. Jag accepterar och framförallt uppskattar kornigheten. Jag gillar den ruffa och genuina känslan som uppstår. Brus kan bli en styrka för en bild. Det där som gör hela bilden. Det där som gör den levande.
ISO 6400
Nu gråter jag inte längre för att en bild i all hast hade ”fel” ISO och fick sig en dust med brus. Brus är här för att stanna. Det är bara att ta emot det med öppna armar och se det fina.
Brus är snyggt.
Om Sanna
