En blogg om bildbehandling

Lördag innebär en ny del i vår serie om klassiska fotomanipulationer. Länkar till tidigare inlägg hittar du längst ned.

Vad skulle hända om man droppade en rulle boråstextil till någon ociviliserad stam i Amazonas? Skulle de tillverka balla kläder eller göra bekväma lakan? Eller åtminstone klä ut sig till spöken och skrämma alla barn? Ingalunda. De skulle karva ett par pinnar, fästa tyget längst upp och börja vifta som tokar. Människan tycks ha en i det närmaste pervers relation till flaggor.

Sedan urminnes tider har därför flaggor, fanor, vimplar och standar varit hyperviktiga symboler för oss. Att åka ända till månen utan att dundra ner en nationsflagga så att måndammet yr var otänkbart. Och vinner man ett krig gäller det att påminna en förlorade sidan om utgången genom att tapetsera hela städer med flaggor. Så de kan titta på riktiga flaggor samtidigt som de viftar med sina vita diton.

Iwo Jima var troligen inte iscensatt

I skenet av detta är det knappast någon överraskning att några av tidernas mest kända fotografier innehåller just flaggor på viktiga platser. Vi har alla sett Joe Rosenthals klassiska bild där amerikanska soldater reser flaggan på Mount Suribachi efter slaget om Iwo Jima.

Det sägs att bilden är en av de mest reproducerade i fotografiets historia. Rosenthal har givetvis blivit anklagad för att ha regisserat fotot. Men efterforskningar visar att fotot med största sannolikhet är autentiskt.

Stalin & co blir avundsjuka

Bilden från Iwo Jima började cirkulera i världspressen våren 1945. När den nådde Stalin och hans hejdukar sa de typ ”ебена мать!” och blev avundsjuka som småpojkar.

Om nu jänkarna hade ett tufft idolfoto med en flagga ville förstås inte ryssarna vara sämre. Stalins gubbar kallade på fotografen Yevgeny Khaldei och frågade om han inte kunde ordna en lika cool bild från östfronten där kriget gick in i sin slutfas.

Khaldei antog uppdraget och enligt legenden satte han sig vid köksbordet hemma i Moskva och syslöjdade ihop lite röda bordsdukar för att få till en flagga. Det troliga är nog ändå att ryssarna hade hur många riktiga flaggor som helst i lager.

Poserande soldater på riksdagshusets tak

Strax därpå flög Khaldei ner till Berlin för att hitta en lämplig plats att vifta med sin fina flagga. Brandenbruger Tor och flygplatsen Tempelhof var heta kandidater men föll inte den petige fotografen i smaken. Istället hittade han ett optimalt ställe på Reichstagbyggnadens tak.

Den 2 maj, samma dag som Berlin slutligen kapitulerade och två dagar efter Hitlers självmord, raggade Khaldei upp lite sysslolösa soldater som hjälpte honom att genomföra scenen.

Och se på Fana! Bilden blev minsann nästan lika berömd som Iwo Jima-fotot. Visserligen så långt ifrån autentisk man kan tänka sig, men ändå.

Bara det faktum att bilden från Reichstag är så uttänkt och poserad hade troligen räckt för att den skulle förtjäna en plats bland mina klassiska manipulationer. Men det stannar inte där.

En klocka för mycket

När Moskvagänget fick se bilden upptäckte de en besvärande detalj. En av soldaterna som hjälpte till med flaggan hade två armbandsklockor! Ett tydligt tecken på den plundring som Röda Armén ägnat sig åt sedan slutstriden i Berlin inleddes.

Khaldei fick ordern att gömma undan en av klockorna. Med en liten nål satt han och skrapade på negativet tills uret var ett minne blott. Det gav honom tydligen mersmak för i samma veva passade han också på att göra lite mörkare rök och få in lite mer action i flaggan.

På den bilden som slutligen belv världsberömd ser soldaten ut som Berlins befriare istället för den simpla klocktjuv han var. Så kan man göra om man vill finslipa historien en aning…

Jag besökte själv Reichstag i somras och försökte hitta stället där fotografen var placerad. Jag tog mig upp på taket, men tyvärr verkade inte vinkeln vara tillgänglig för allmänheten längre.